Den 15 november går remisstiden ut för förslaget till en ny äldreomsorgslag, som ska utgöra en komplettering till Socialtjänstlagen.
Huvudragen i förslaget är ett tydligare uppdrag inom äldreomsorgen såsom kommunernas ansvar för primärvård, likvärdig kvalitet, förebyggande och hälsofrämjande insatser, fast omsorgskontakt, individuell plan, möjlighet till medicinsk bedömning dygnet runt, fast läkarkontakt i både regional och primärkommunal primärvård. Det ställs även krav på ökad bemanning och på att i kommunerna utses kvalitetsansvarig för omvårdnad och rehabilitering. En tydlig statlig styrning förutsätts.
Först kan konstateras att, om utredningens förslag blir lag, det kommer att krävas närmast mirakel för att lagen ska kunna få efterföljd. Behoven av de åtgärder utredningen föreslår har varit kända under lång tid. De tre övergripande frågorna blir då: vilka är hindren för att åtgärder har uteblivit, hur undanröjs dessa hinder och hur ska styrningen gå till, det vill säga, hur få kommunerna och regionerna att följa lagen?
Hindren är inte bara ett. De handlar om bristande tillgång till personal, tröghet i organisationerna och brister i det politiska beslutsfattandet. Bristerna beträffande undanröjande av hinder och efterlevnad av lag handlar även dessa frågor om politiskt tillkortakommande.
Erfarenheterna från andra samhällssektorer förskräcker. Skolan är ett exempel. Skolan är reglerad, i först hand, genom Skollagen. Om den lagen fick genomslag skulle skolan vara jämlik över landet. Vi vet alla att verkligheten inte ser sådan ut. Uppföljning, kontroll och utkrävande av ansvar finns knappast, styrning saknas. Att som lösning överföra även den dagliga driften till staten kan inte vara en lämplig, inte ens en framkomlig väg. På skolans område finns dessutom ett system vid sidan om, nämligen friskolesystemet, som skapar ökad osäkerhet om var ansvaret ligger.
Ett annat område är sjukvården. Hälso- och sjukvårdslagen, HSL, är avsedd att styra sjukvården. Enligt denna lag ska sjukvården vara jämlik över landet. Vi alla vet att så inte är fallet. Inte heller här kan en lösning vara att överföra dagliga frågorna till staten. Den fria etableringen av vårdcentraler försvårar regionernas egen planering i det att regionerna inte kan förhindra en etablering.
De förändringar, som en ny lag teoretiskt innebär, är angelägna. För att lagen ska få avsedda effekter krävs dock att innan lagen antas man klarar ut hur straffen för lagbrott ska utformas och utkrävas. Vilka åtgärder ska staten vidta om, till exempel, en region inte tillgodoser kravet på fast läkarkontakt? Vilka blir konsekvenserna för den kommun, där en äldre med behov av fast omsorgskontakt inte får sådan.
En optimistisk slutsats av lagförslaget är att kvaliteten i vår äldreomsorg kommer att förbättras med en ny lag eftersom den föreslås förbjuda nuvarande brister. En pessimistisk är att likt på skolans och sjukvårdens områden vi efter några år får höra krav på förstatligande av äldreomsorgen, med motiveringen att den då blir mer jämlik. Ännu en lag, som staten inte förmår tillämpa?
Genom att ge intryck av att brister grundas i förhållanden man inte råder över flyr man från det egna ansvaret. Omorganisera eller inrätta ett nytt organ, i stället för att angripa det verkliga problemet: oförmågan att styra.
Målen, planerna och lagstiftningen finns, men staten måste följa upp och utkräva ansvar vid avvikelser.