Diskrimineringen av äldre coronasjuka som nekats adekvat vård med dödlig följd är skakande. En annan särbehandling, mindre dödsbringande men lika oacceptabel, är den av äldre arbetssökande, stick i stäv med diskrimineringslagen och grundlagens krav på förtjänst och skicklighet. Pensionsåldern har höjts, men de till åren komna fryses ut. Enligt forskning drabbar diskriminering redan i 40-årsåldern. De instanser som vakar över området fungerar illa. Delegationen för senior arbetskraft har, i den utredning som presenterades i höstas, inte alls gått till botten med saken.
Skolverket anställde i januari 2020 sex handläggare i åldrarna 25 till 31 år. 68 sökande mellan 32 och 65 år ratades. I höstas städslades åtta i 20- och 30-årsåldern och en 41-åring. Alla 53 kandidater över 41 år förbigicks. Vid ett annat tillfälle lejdes två i 20- och 30-årsåldern varvid 47 mellan 40 och 63 år nobbades. Var de bortvalda mindre kvalificerade? Låt se. Bland dem fanns en 61-årig jurist med tio år i statsförvaltningen, en 60-åring med 29 års relevant erfarenhet och en 49-åring med 17 år som statlig handläggare.
Förstnämnda rekrytering anmäldes till Diskrimineringsombudsmannen (DO) som inte utredde. Gick det att skipa rätt via Statens överklagandenämnd (SON)? Nej, det ansågs "inte visat" att 61-åringen är "skickligare" än en oerfaren 26-åring. Verket är inte ensamt om att spola äldre till förmån för unga sämre meriterade. "Gamlingar" betraktas som rena parian – helt i linje med World Values Surveys rön: Sverige är bland de sämsta i världen på att respektera äldre.
Vilka anmälningar som har fog för sig avgörs givetvis först sedan de utretts. I fjol utredde DO 3 av 104! Sedan starten 2009 har två lett till dom, sex till förlikning och fem till anmärkning. SON avslår ryggmärgsmässigt överklagandena – i fjol bifölls ett av 284 avgjorda. (Siffrorna är från november 2020).
De ofta rent befängda motiveringarna till att den bäst meriterade diskvalificerats sväljs okritiskt. Det excelleras i strunt såsom att den ratade har för många års erfarenhet och möter därmed, i motsats till den valda, inte kraven på några års praktik, att den högkvalificerade skulle bli less, att lönekravet är för högt fastän sökande sagt sig vara villig att kompromissa, att ansökan är behäftad med brister trots att den är korrekt eller att den mest meriterade underpresterade vid intervjun, varvid det ges en vilseledande redogörelse för vad som förevarit.
26-åringen hade "ett försteg framför [61-åringen] eftersom han i sin ansökan gett exempel på förmågan att arbeta i grupp", vilket den äldre oriktigt påstods ha försummat. 49-åringen, som brädades av samma yngling, fick veta att konkurrensen var hård och den klämkäcka uppmaningen att söka igen. Polismyndigheten ratade i fjol en erfaren jurist för en nybakad runt 20 som uppgavs ha "påvisa[t] vid intervjun i hög grad de personliga egenskaper som efterfrågades".
Något är galet när unga oerfarna anses skickligare än äldre med vida överlägsna meriter. Hur har det kunna gå så illa? Mysteriet har sitt delvisa svar i en befängd praxis med lågt forskningsstöd under den bedrägliga benämningen "kompetensbaserad rekryteringsmetod" som lägger tyngdpunkten vid intervjun. En gåta att den skeva urvalsmetoden anammats så okritiskt! Skicklighetsbedömningen måste givetvis ske via en helhetsvärdering av utbildning, erfarenhet och personliga egenskaper. Det innebär dock inte att utsagor vid intervjun kan, så att säga, kompensera för bristande erfarenhet/utbildning och den sämre meriterade därmed kan övertrumfa mer förtjänt kandidat. Det är inte vad som påstås om prestationerna som är avgörande vid meritvärderingen, utan vad som de facto presterats.
Det är hart när omöjligt för en åsidosatt kandidat att värja sig mot oriktiga uppgifter om vad som förevarit vid intervjun. SON håller aldrig muntlig förhandling, utan utgår från att ena partens uppgifter alltid är korrekta. Rekryteringarna blir till ett gungfly av godtycke.
I sagda utredning avhandlas saken anmärkningsvärt lite. Bot lyser, naturligt nog, med sin frånvaro, då man inte gått till botten med det onda. Information tycks vara svaret på allt. Det dras direkt felaktiga slutsatser i studierna Bortvald på grund av ålder och Åldersdiskriminering och ålderism i arbetslivet. I den senare uppges: "Att så få av de anmälda ärendena leder till åtgärd från DO:s sida talar för att det som uppfattas som åldersdiskriminering inte är det i en rättslig mening". Men lagen ålägger inte DO att utreda anmälningarna utan godtycke råder. I den förra avfärdas behov av lagskärpning med att lagen är tydlig, men att diskriminering är svårbevisad. Tja, bevisfrågor är knepiga men igen, flertalet ärenden utreds inte.
Det går inte att informera bort åldersdiskriminering lika lite som det går att upplysa bort kriminalitet. Diskriminering måste kosta. Så länge det är riskfritt kommer den olagliga särbehandlingen att fortgå till men för statsnyttan och individen.
1. Ålägg DO att utreda alla anmälningar och fatta beslut i varje ärende
Renodla myndighetens uppdrag till detta. Det är en långt verksammare medicin än den evinnerliga fruktlösa upplysningsverksamheten. Arbetsgivare vet att de inte får diskriminera men gör det ändå så länge de kommer undan med det.
2. Se över Statens överklagandenämnd
Det är inte rimligt att en så ringa del av överklagandena bifalls. De få bifallen obstrueras frekvent. I fjol tillsattes en utredning sedan en dom från Arbetsdomstolen gjort rättsläget oklart. Gott så, men det måste tas ett mycket större grepp om saken. Återgång till tidigare ordning, då regeringen prövade överklagandena, bör övervägas.
3. Överge statens skeva rekryteringsförfarande
Den allmänt vedertagna metoden utgör ett allvarligt systemfel som äventyrar såväl myndigheternas kvalitet som den enskildes rättssäkerhet.
Åldersdiskrimineringen är en skam för Sverige. Må de äldre behandlas lagligt, rättvist och värdigt. Det gynnar alla!