Att Akademiska sjukhusets ekonomi går dåligt är det nog få som undgått att lägga märke till. Senaste prognosen är att sjukhuset kommer hamna omkring en miljard kronor under budgeten för 2023. Sjukhusdirektör Marianne van Rooijen skrev i oktobers nyhetsbrev till medarbetarna: ”Nu måste alla hjälpas åt för att minska kostnaderna.” Detta fick mig att tänka på vad jag själv, som medarbetare, kan göra för att minska kostnaderna på sjukhuset. En idé som jag fick då var att frivilligt erbjuda mig att sänka min lön.
Vid tillfälle nämnde jag denna idé för en kollega. Hon tittade först undrande på mig, men när hon förstod att jag menade allvar kommenterade hon ungefär att ”jag tror inte cheferna kommer att godkänna detta. Lönen bestäms utifrån lönekriterier och ska sättas utifrån ens prestation”. Och mycket riktigt, när jag nämnde mitt förslag för ansvarig chef fick jag till svar att det inte är tillåtet utan närmare motivering mer än att chefen inte själv kunde bestämma över detta.
Då vände jag mig i stället till sjukhusledningen via intranätet där medarbetare har möjlighet att ställa allmänna frågor. Jag skrev ett kort inlägg med frågan varför det inte är tillåtet med frivillig lönesänkning. Efter två veckor saknar jag både publicering och återkoppling kring detta.
Frågan kan tyckas vara en struntsak. Att en enskild medarbetare frivilligt sänker sin lön med några tusenlappar i månaden kommer såklart inte rädda sjukhusets ekonomi. Men det väcker också flera frågor hos mig. Varför går det inte ens att få svar på frågan om varför det inte är tillåtet med frivillig lönesänkning? Kan det vara läge att fråga sig vilken roll pengar egentligen har fått i vårt samhälle? Har relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare blivit allt för beroende av frågan om pengar?
Jag tror inte att responsen blivit annorlunda hos annan arbetsgivare. Det är troligt att jag inte alls vågat komma med ett sådant förslag, eftersom pengar kan upplevas känsligt att prata om, och ett synsätt som bryter mot normen inte alltid tas emot väl. På avdelningen där jag jobbar känner jag mig dock trygg med att man får vara sig själv, vilket bidragit till att jag vågat komma med ett förslag som kan uppfattas som radikalt.
När Marianne van Rooijen skrev om att vi alla måste hjälpas åt, valde jag att tolka detta som en invit. Jag medger att sjukhusets dåliga ekonomi inte är en stor fråga för mig personligen, men jag tänker det är viktigt att våga tänka kollektivt. Det är inte bara sjukhuset som har problem med ekonomin, det är hela landet. Situationen i världen i övrigt, med klimatförändringar, säkerhetsläge som har försämrats lokalt så väl som globalt, med hot om både terrorism och krig, förstärker ytterligare bilden om ett samhälle i kris. Och för att ta sig igenom en större samhällskris tror jag att det är viktigt att alla faktiskt hjälps åt och visar solidaritet. Folket kan inte bara luta sig tillbaka och tänka att politiker och högt uppsatta chefer ska lösa samhällsproblemen. I ett demokratiskt samhälle behöver alla hjälpas åt att ta ansvar, på individnivå så väl som på strukturell gruppnivå, det är vad den demokratiska idén handlar om. Men samtidigt som det kräver att folket tar egna initiativ och vill vara delaktiga behöver också de som sitter på ledande positioner välkomna detta.
På senare tid har jag märkt en trend i samhället att det pratas mer om att vi behöver lösa problem tillsammans, vilket är ett budskap som jag sympatiserar med. Men är viktigt att det inte bara stannar vid vackra ord och slogans. Det gäller att också förstå solidaritetsuttryck i konkret handling och välkomna det!