Akademiska sjukhuset har dragits med betydande ekonomiska underskott i decennier. Att det under avsevärd tid saknats adekvat politisk kompetens och förmåga är uppenbart.
Politiska majoriteter med varierande kulör har avlöst varandra under alla dessa år. Hela tiden med samma resultat när det gäller skötseln och finansieringen av Akademiska universitetssjukhuset. Om vården på Ackis inte är underfinansierad som politiken uppenbarligen tycks mena måste man kunna visa vad som i så fall skall läggas ner på Akademiska sjukhuset för att klara balansräkningen. Eller varför inte arbeta långsiktigt, även på lokalplanet, mot att staten tar över och därmed avskaffar de 21 självstyrande regionernas ansvar för sjukvården. Sju av tio svenskar vill att just detta blir verklighet (Läkartidningen 5 maj 2022).
Utvecklingen över tid avslöjar en räcka kraftfulla bevis på att regionledningar oavsett politisk majoritet inte klarar vården och än mindre klarat av att samspela med vårdens professioner i tillräcklig omfattning. Man har kört på som man alltid gjort. Det som konsekvent har placerats högt på den politiska agendan är det egna maktinnehavet. Ett inte helt ovanligt påpekande från väljarna.
Situationen som i dag råder på Akademiska sjukhuset med personal- och kompetensbrist, stängda vårdplatser, kostnader för hyrpersonal, påtvingad köpt vård och förlorade riks- och regionintäkter är i alla avseenden resultaten av regionpolitiska beslut. Läget har nu pressats så långt att läkare vill sluta eller till och med lämna yrket som sådant. Sköterskor går till bättre betalda anställningar hos privata hyrföretag vars existens är resultat av ogenomtänkt regional vårdpolitik. Privata bemanningsföretag ställs mot den offentliga vårdens behov med ökade kostnader som följd för skattebetalarna.
Det finns något av en inbyggd bugg i styrningen av svensk sjukvård. Denna utgörs av regionpolitiken i sig. Regionledningar och opposition byter plats med varandra i stort vart fjärde år. Dessutom inom landets 21 olika regioner. Samordning, koordinering och likställdhet inom svensk sjukvård går därmed förlorad vilket drabbar den enskilde patienten och vårdens medarbetare. Något som covidpandemin med tydlighet visat. Skulle vårt land i värsta fall drabbas av militär konflikt blir det farligt dysfunktionellt med 21 olika självbestämmande huvudmän inom den svenska sjukvården.
Medborgarna väljer sina företrädare för sjukvården i demokratisk anda. Frågan är på vilka sakliga grunder detta sker. Grundas valen i huvudsak på missnöje hamnar vi i den situation vi är i idag med populistiska utfästelser och floskler som lätt får fritt politiskt spelrum. Just där riskerar demokratin att reduceras till ett ytligt och meningslöst banalt spel inför väljarna.
Vad som rimligen inte kan rymmas inom demokratins gränser är att de som sitter på makten värderar denna på sådant sätt att man inte sällan prioriterar maktinnehavet framför annat. I denna miljö blir tankar om bättre anpassade politiska styrmedel som att avskaffa regionernas ansvar för vården och ge staten större inflytande omöjliga. Egna snäva såväl privata som politiskt styrda gruppbehov skyddas och får företräde. Därmed cementeras situationen.
Bristerna i regionledning ärvs över tid vidare genom politikens alla led. I den situationen befinner sig Akademiska sjukhuset sedan lång tid. Till och med Svenskt Näringsliv argumenterar (mars 2022) för en starkare statlig styrning av sjukvården. Men som utredaren Göran Stjernstedt påpekat saknas tillräckliga incitament hos dagens regionpolitiker för att låta staten ta över huvudmannaskapet. Helt enkelt därför att politikerns egen sits i hemregionen äventyras. Vem vill avskaffa sig själv.
För att citera Uppsalaregionens styrelseordförande: Försök tänka nytt! Lycka till. Självinsikt är nyckelordet i sammanhanget. Akademiska Universitetssjukhuset är underfinansierat.