I mitten av november förekom Azerbajdzjan flitigt i svensk media då landet besegrade Sverige med 3-0 i fotboll. Under resten av hösten har rapporteringen dock varit minimal trots att över 100 000 människor fördrivits från Nagorno-Karabach.
Beläget i Södra Kaukasus, på gränsen mellan Azerbajdzjan och Armenien, ligger det omtvistade Nagorno-Karabach, Republiken Artsach på armeniska. Regionen är historiskt, politiskt, och nationalistiskt viktig för båda länderna och narrativ om tusenåriga etniska kopplingar till området finns både i Armenien och i Azerbajdzjan. 1918 bröt sig båda länderna loss från det Osmanska riket vilket följdes av påtvingad inkorporering i Sovjetunionen. Azerbajdzjan gavs kontroll över Nagorno-Karabach, trots att en majoritet av befolkningen var etniska armenier.
Under slutet av 1980-talet utförde sovjetiska Azerbajdzjan ett flertal pogromer mot etniska armenier i Azerbajdzjan och Nagorno-Karabach. Från 1991 har Nagorno-Karabach varit de facto självständigt under etniskt armeniskt styre. Regionens företrädare har argumenterat för de jure självständighet, vilket framgår i ett nyligen publicerat dataset om konfliktfrågor. Stödet för självständighet är även stort bland regionens invånare. En undersökning från 2022 visar hur 46 procent föredrog självständighet, och endast 0,2 procent föredrog autonomi inom eller inkorporering in i Azerbajdzjan.
Det första Karabach-kriget i vilket tusentals människor dog och hundratusentals fördrevs bröt ut i slutet av 1980-talet och avslutades 1994. Armenien fick kontroll över Nagorno-Karabach, vilket stärkte regionens självstyre. Ett relativt lugn rådde fram tills 2020 då Azerbajdzjan startade det andra Karabach-kriget. Återigen dog tusentals och hundratusentals civila fördrevs. Beväpnade med turkiska drönare vann Azerbajdzjan kriget. Azerbajdzjan fick juridisk kontroll av Nagorno-Karabach, men regionens självstyre fortsatte.
I december 2022 etablerade Azerbajdzjan en blockad av Latjinkorridoren, den enda väg som förbinder Armenien med Nagorno-Karabach. Regionen är helt beroende av import och blockaden innebar extrema begränsningar på tillgång till förnödenheter. Invånarna svalt och förnekades tillgång till vård. Den 19 september 2023 invaderade Azerbajdzjan Nagorno-Karabach för att upplösa den ”illegala regimen”. Armenien vägrade ingripa och styrkorna på plats föll på mindre än 24 timmar. Artsach-republikens ledare Samvel Shahramanyan konstaterade att regionens självstyre skulle upplösas. Över 400 personer dog och mer än 100 000 etniska armenier flydde från regionen vilket påvisar invånarnas motvilja att styras från Baku. Att Azerbajdzjan har intensifierat sin anti-armeniska retorik samt öppnat en krigstrofépark med avhumaniserande vaxfigurer av döende armenier hjälper knappast.
Konflikten i Nagorno-Karabach har storpolitiska kopplingar. Ryssland har ett historiskt intresse i regionen, men den fullskaliga invasionen av Ukraina har begränsat landets regionala makt. När Armenien i september 2022 begärde stöd för att skydda folket i Nagorno-Karabach, möttes de med tystnad från Moskva. Den rysk-armeniska relationen har kraftigt försämrats medan banden mellan Baku och Moskva har stärkts. Kremls relation till Turkiet, som är starkt allierat med Azerbajdzjan, var relevant i de senaste attackerna då Ankara sannolikt informerade Moskva om den förestående offensiven.
I denna snåriga terräng försöker EU navigera. Även om EU har fördömt Azerbajdzjans senaste offensiv så finns det starka incitament att behålla goda relationer med Baku. För att minska sitt beroende av rysk naturgas har EU kraftigt ökat importen av azerisk gas, 2022 uppgick värdet till 15,6 miljarder euro. Ett avtal mellan Moskva och Baku om att importera rysk gas till Azerbajdzjan har lett till anklagelser om azerisk ”whitewashing” av rysk gas vilket gör EU:s situation än mer prekär.
Inte desto mindre så fortsätter azerisk gas flöda in i europeiska hem. I den svenska debatten råder det radiotystnad – om det inte spelas fotboll förstås – trots att Nagorno-Karabach har tömts på sina invånare.