Alla vinner på minskad smärta

I ett nationellt perspektiv är Uppsala ett föredöme i sitt omhändertagande av de smärtpatienter som kommit under behandling. Men det räcker inte. Fortfarande väntar allt för många på diagnos och behandling, skriver Anne Carlsson.

16 augusti 2012 00:00

Många, som lider av långvarig smärta kan inte leva ett drägligt liv och klarar inte av att arbeta, något som orsakar samhället miljardkostnader. Om vi menar allvar med arbetslinjen måste ansvariga politiker ha modet att fatta de beslut som krävs för att människor ska kunna ta sig från sjukskrivning till jobb.

Bara i Uppsala län beräknas fler än 50 000 människor lida av långvarig smärta, något som inte bara orsakar stort lidande för den som är drabbad utan också enorma kostnader för samhället. För flera år sedan räknade SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering, ut att den totala kostnaden för det svenska samhället 2003 uppgick till svindlande 87,5 miljarder per år. För Uppsala innebär det en årlig kostnad på över tre miljarder kronor per år. Och det är i 2003 års priser!
Om dessa personer kan återgå i arbete bidrar det på sikt till att frigöra resurser för samhället som kan användas till annat. Men kanske ännu viktigare – det bidrar till att ge tillbaka ett bra och värdigt liv till människor som i dag handikappas av långvarig smärta.
Det finns dock flera stötestenar på vägen. En av de viktigaste är bristen på smärtkompetens i primärvården. Många smärtpatienter vittnar om att de känner sig ifrågasatta och misstrodda när de vänder sig till vården. Vårdpersonalen har i många fall inte tillräckliga kunskaper om långvariga smärttillstånd för att kunna ställa en korrekt diagnos – vilket är en förutsättning för att en meningsfull behandling ska kunna inledas. Detta har lett till en situation där så många som fyra av tio smärtpatienter får vänta över ett år på att få en diagnos.
I Uppsala har situationen förbättrats på senare år, inte minst tack vare ett tämligen väl fungerande smärtcentrum på Akademiska sjukhuset. Inom ramen för rehabiliteringsgarantin som infördes 2009 har antalet smärtpatienter i länet som får avancerad hjälp med sin långvariga smärta mer än fördubblats – från 177 patienter 2009 till 410 förra året. Det är en förbättring med över 130 procent, vilket kan jämföras med en ökning med 56 procent på nationell nivå under samma period.Men det är en ökning från i sammanhanget mikroskopiskt låga nivåer.

För att ha en chans att hjälpa fler av de drygt 50 000 som är drabbade behövs en bättre generell kunskap om långvarig smärta i primärvården och att åtminstone de större vårdcentralerna i länet har tillgång till kompetens på området och stöd från en specialistklinik.
De smärtpatienter som fått en diagnos vittnar om att det i allt väsentligt saknas beprövade behandlingsrutiner och vårdprogram för långvarig smärta. Det här leder alltför ofta till att patienterna själva tvingas stånga sig fram i vårdapparaten på jakt efter någon som vill och kan hjälpa, något de inte alls är rustade för.
Det är begripligt om politiker och tjänstemän i Uppsala läns landsting blir lite svettiga när de tänker på hur tiotusentals smärtpatienter ska rymmas i budgeten, men tänk då på de – lågt räknat – tre miljarder per år som långvarig smärta redan kostar. Investeringar i hälsa kan ge en fantastisk utväxling.
I ett nationellt perspektiv är Uppsala ett föredöme i sitt omhändertagande av den minoritet av smärtpatienter som kommit under behandling. Nu är det dags att ta nästa steg och göra något konkret för de tiotusentals länsbor som ännu inte fått en diagnos eller en bra behandling.

Här har Uppsala län chansen att som första landsting införa en garanti om att ingen ska behöva vänta mer än sex månader på diagnos och behandling av sitt långvariga smärttillstånd.
Det skulle göra Uppsala läns landsting till en verklig förebild och då kan vi tala om att göra skillnad!

Anne Carlsson
förbundsordförande Reumatikerförbundet

UNT 16/8 2012

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!