Kön till churrosvagnen upptar nästan halva Vaksala torg, tänker jag. Förklaringen är inte att efterfrågan på spanska bakverk har ökat lavinartat utan att det tiotal personer som står där gör som myndigheterna vill, nämligen håller minst en och en halv meters avstånd.
Det exemplariska beteendet är svårare att upprätthålla på Ica. När jag stannar vid öppningen mot gången mellan flingor och konserver för att låta mannen som precis plockat på sig en påse havregryn passera innan jag går in, möts våra blickar i en besvärad sörja av samförstånd, skuld och skam.
Skulden och skammen (jag borde väntat med att handla tills det är mindre folk i butiken) följer med mig till gymmet. Visserligen är här tomt (ett skäl till att jag tränat på samma ställe i tio år är just att det aldrig är trångt). Men det visste jag ju inte innan jag kom hit. Ändå, gymmet är min egentid, här är det bara jag, musiken och adrenalinet.
Idealmedborgaren skulle prioritera annorlunda, tänker jag, och skäms igen. Ändå bryr jag mig inte om att sprita crosstrainern innan jag kliver på. Antar att den som använde den senast var ordentlig, det är väl folk i allmänhet?
Undersökningar visar att mer än hälften av bilisterna anser sig köra bättre än genomsnittet. Hos de som uttalar sig offentligt eller semi-offentligt om vår benägenhet att följa Folkhälsomyndighetens rekommendationer verkar tendensen vara densamma– det är andra som gör fel.
I min närmaste krets, under privata samtal, låter det tvärtom. Vi medger att vi varit på krogen. Att vi, trots att vi kan, inte har jobbat enbart hemifrån. Att vi blir illa berörda av att se någon i munskydd, tänker att det där måste vara en bekymmerstyngd människa, skönt att jag inte är hen. Ondgör vi oss över andra är det självutnämnda coronaapostlar som berättar i sociala medier om hur de öppet lackar ur på människor som inte håller tillräcklig distans.
Ur ren smittspridningssynpunkt är det de som skäller ut andra genom sina munskydd som har rätt. Coronaviruset påverkas lika lite som klimatförändringarna av hur vi känner innerst inne. Att jag tror att de flesta gör så gott de förmår, medan andra ser potentiella superspridare överallt, är irrelevant för smittstatistiken. Men behöver vi vredesutbrott nu, när så mycket känns så hopplöst för så många?
Följande dag regnar det från morgon till kväll. I sig ett gott skäl att stanna hemma, men nog är det glesare än vanligt på Uppsalas kaféer? Samtidigt som antalet covidpatienter på IVA ökar igen sluter sig höstmörkret kring norra halvklotet och jag tänker när jag vandrar genom min hemstad, först i Sverige med regionala restriktioner för att tackla ett virus som ingen hört talas om för ett år sedan, att vi kanske aldrig fullt ut kommer att förstå det vi går igenom 2020, bortsett från att det är för jävligt. Hur ska vi ta oss igenom vintern utan fester, resor och konserter att se fram emot?
Det finns människor i riskgrupper som inte har något annat val än att isolera sig. Vårdpersonal som räddar andras liv men tappar bort sina egna. Samtidigt, drömmar som slås sönder och livlinor som klipps av i kampen mot smittan.
Våra minnen kommer för alltid att vara uppdelade i före och efter corona. Men vad som var rätt och fel när det gällde att väga smittrisken mot riskerna för sociala och psykiska kollapser, det tror jag att även framtidens lärde kommer att tvista om.
Just nu är det väl bara att ha tålamod. Med begränsningarna och med varandra.