Här har kunglig skit legat, säger Christer Hjorth när han öppnar dörrarna till en liten skrubb i källaren och blottar två rostiga tunnor. Vi befinner oss i Svanfeldtska huset på Östra Ågatan 51, det hus i Uppsala som var först med vattenklosetter i lägenheterna. Det var bara det att avlopp saknades, så avskrädet fick ledas ner till tunnorna i källaren som tömdes regelbundet.
Christer Hjorth är ordförande i bostadsrättsföreningen. Den kungliga skiten han syftar på kom från kronprins Gustaf Adolf som bodde på bottenvåningen under studieåren i början av 1900-talet. Från sina fönster kunde prinsen titta på strömmen av söndagsflanörer längs Fyrisån. Där ligger nu Jona lättjefullt utsträckt på rygg – statyn av Kajsa Mattas som många förbipasserande värmer rumpan på.
Även Christer Hjorth bor på bottenvåningen, om än inte i prinsens gemak utan mot gården. På hatthyllan ligger roliga mössor och hattar travade och under hallbordets glasskiva finns medaljer och andra pryttlar. Redan här kan man ana att lägenheten bebos av en samlare.
Köket känns mest som ett arbetsrum.
– Nu står vi i lakejernas rum, berättar Christer Hjorth.
Kakelugnen från Upsala Ekeby är magnifik. På ett tungt skrivbord står en fungerande svart bakelittelefon med vev. I bokhyllan är en samling tennsoldater uppställda. Ovanpå ett köksskåp ligger ett stort mumintroll och på köksväggen hänger ett meterlångt swatchur. En statyett av Beethoven samsas med Leif GW Persson med vickande huvud. Lutad mot skrivbordet står en manshög basfiol.
Christer Hjorth är visserligen musiker och arbetar som musikdirektör på S:t Olofs skola i Sigtuna, men basfiol kan han inte spela. Den är bara prydnad, som så mycket annat i lägenheten.
Piano och arrangering är hans grej. Under gymnasietiden hemma i Västerås började han spela pop och rock, med bland andra Pugh Rogefeldt.
– I lila boots och orange brallor, berättar han.
Nu är han i 60-årsåldern, helt svartklädd, med en smal gråblond fläta i nacken och en tät mustasch. Han har spelat hammondorgel i dansband, rest runt i världen med en sambaorkester, arbetat med festivaler och inspelningen av en musikvideo med U2, medverkat i många studentspex och spelat horn i V-dala nationsorkester.
– Varje Lucia och 1:a maj är jag Kruthornens hedersdirigent, berättar han.
Han beskriver sig som en som säger ja och ser möjligheter.
Väggarna i det kombinerade vardags-, mat- och sovrummet är behängda med mängder av tavlor, varav ett gäng föreställer svenska skådespelare från förra sekelskiftet – den tidsepok då huset byggdes. Den stabila väggfasta loftsängen har Christer Hjorth byggt själv.
– Jag fick inspiration när jag såg bilder på en patricierlägenhet i den tyska tidningen Wohnung, berättar han.
Nedanför sängen står en högsmal glasmonter med snapsglas, fickpluntor och ryska dockor. Mellan flygeln och sängen står två skulpturer föreställande whiskymannen Johnnie Walker och Carl Milles ”Vingarna”. Det är lite av museum över det här hemmet.
Ett av Christer Hjorths stora intressen är att åka på auktioner. Om han hittar något han vill ha och om priset är rimligt så köper han det. 1994 köpte han också det gamla värdshuset i Lövstabruk, där han och sambon driver sommarkafé sedan fjorton år. Där finns som väl är gott om förvaringsutrymmen.
Bostaden är trång, mysig och stilig. Den generöst tilltagna takhöjden inbjuder till kristallkronor. Taket har snirklig stuckatur. Fönsternischerna är djupa, med fönsterbrädor av marmor. Tapeterna i rummet är av tyg. Christer Hjorth skulle inte stå ut i en modern lägenhet i plast, säger han. Det ska vara kvalitet, charm och kakelugnar.
Kring förra sekelskiftet drev den berömde källarmästaren Nils Petter Svanfeldt Stadshotellet, Gillet, Flustret och Rullan i Uppsala. Det var han som lät bygga huset. Med sin storlek och pampiga blandning av jugend och barock har det ibland kallats för stadspalats.
Studentikost kallades det för Svältfans hus. Svanfeldt själv flyttade in på andra våningen med det utsmyckade burspråket mot Fyrisån. Det sägs att en del av koppartaket tillverkades av kopparmynt som han tjänat in genom att höja priset på kaffet med ett öre per kopp på världsutställningen i Stockholm 1897. Taket mot ån sades därför skämtsamt vara täckt med kaffekoppar.
Hyresgästerna har genom åren representerat många skilda yrken: lärarinna, grosshandlare, läkare, biografägare, bokhandlare, bankkamrer, bibliotekarie och professor i rasbiologi, för att nämna några.
På bottenvåningen har kristidsnämnden hållit till, som delade ut ransoneringskort under kriget. Senare har Anders Bexelius arkitektkontor, bostadsförmedling och normalskoleexpedition hyrt in sig här.
Enligt ett rykte ska den franska estradartisten Josephine Baker ha badat i det nedsänkta badkar som fanns i prinsens våning. Det är säkert bara en skröna, men inte desto mindre är det synd att det unika badkaret oåterkalleligt revs av en tidigare hyresgäst, utan lov från styrelsen påpekar Christer Hjorth och kallar det skandal.
I omgångar har huset byggts om. Ett andra burspråk byggdes till på våningen ovanför det gamla barockburspråket. Stora lägenheter har delats upp i flera mindre. Vinden har inretts och en hiss tillkommit. Christer Hjorth förfasar sig över hur hisschaktet förfulat fasaden mot gården.
När vi varit och tittat på avskrädestunnorna i källaren och går över den snötäckta gården kastar Christer Hjorth längtansfulla blickar mot fönstren på sin grannlägenhet. Det var där prinsens adjutanter höll till. Han skulle bra gärna vilja köpa rummet närmast sin egen lägenhet. Tänk att få öppna upp dubbeldörrarna som är dolda i väggen bredvid loftsängen. Ettan med kök känns trång för en samlare med sambo.