I flera år letade Lars och Elisabeth Norman efter en gård på landet som uppfyllde deras krav innan de hittade Salnecke slott, strax utanför Örsundsbro. Det var precis vad de ville ha och efter en visning blev paret snabbt förälskade.
– Jag blev helt fascinerad av den gamla och vackra miljön och det speciella huset medan Lars gick in i hallen, såg sig omkring och sa ”här ska vi bo”. Samtidigt baxnade jag lite över skicket som slottet var i men vi bestämde oss för att köra, säger Elisabeth Norman.
Det vita 1600-talsslottet har kvar sin ursprungliga planlösning. Efter drygt fyra år av hårt jobb, idogt planerande och många tillståndsansökningar börjar Lars och Elisabeth se slutet på arbetet.
– Det har verkligen varit en resa och det har varit väldigt kämpigt ibland. Renoveringen krävde mycket mer jobb än vad vi någonsin kunde föreställa oss och det har varit som ett heltidsarbete men vi har älskat varje sekund och skulle aldrig vilja ha någonting ogjort, säger Lars Norman.
När Lars och Elisabeth köpte Salnecke slott 2014 ville de få liv i det förfallna stenslottet som byggdes på 1640-talet. Då inledde de den största restaureringen av den vitputsade tegelbyggnaden från barocktiden på 200 år och den totalt tredje större förändringen i byggnadens historia.
– Slottet var i princip fallfärdigt när vi köpte det, takbjälkarna var ruttna och höll på att rasa ihop och det fanns ingen värme, el eller vatten på de två övre våningarna. När vi flyttade in sov vi på en madrass på golvet, drog skarvsladdar till en läslampa och på vintern rusade vi som illrar från sovrummet till badrummet för att det var så kallt, säger Lars.
Med hjälp av en antikvarie och en arkitekt la paret upp en plan för restaureringen som bland annat omfattade bergvärme, nya element och att dra om elen. Arbetet med nedervåningen tog drygt ett år, sedan fortsatte jobbet med resten av slottet. För cirka ett år sedan blev huvudbyggnaden klar och då började arbetet med de intilliggande husen.
– Vi är båda passionerade och intresserade av byggnadsvård och jobbar inom fastighetsbranschen. Samtidigt som vi samlar på antikviteter och båda är historienördar. Då passar det perfekt att bo i en bostad som har så mycket historia och tradition att förmedla, säger Elisabeth.
Eftersom slottet är skyddat som byggnadsminne ställer det stenhårda krav på vad som får, och inte får, göras. Därmed har paret inte kunnat renovera hur som helst utan länsstyrelsen måste besluta om de flesta ändringarna och en antikvarie har noga övervakat renoveringen.
– Vi är fastighetsmänniskor men kunde mer om utveckling och ekonomi och visste inte riktigt vad det innebar att ta hand om ett byggnadsminne. Vi trodde och hoppades på mer råd och hjälp från länsstyrelsen men har fått klara oss själva. Det har varit många samtal, rapporter och tillstånd för att komma överens och det var kämpigt ibland, säger Lars.
Sedan starten har slottet med dess tre våningar, två vindsvåningar och sammanlagt 20 rum renoverats och restaurerats. Bredvid huvudbyggnaden finns en flygel som gjorts om till två lägenheter och längre upp ytterligare två träflyglar med tre lägenheter. Nere vid vattnet finns också ett nyrenoverat torp. Alla bostäder hyrs ut och när den sista flygeln står klar till jul hoppas Lars och Elisabeth hitta en hyresgäst som vill börja med hästverksamhet på gården.
– När vi köpte gården ville vi få liv i den, engagera oss och bli en del av bygden. Vi vill vara en levande gård med aktiviteter, rörelse och full fart. När vi kom hit var det kolsvart på vintern och nu är det kul att se lampor ljusa i husen, säger Lars.
En del av parets vision har varit att göra slottet tillgängligt för allmänheten och starta verksamheter tillsammans med olika samarbetspartners. Sedan förra sommaren finns ett slottskafé och butik i den närliggande ladugården, bokade visningar för grupper arrangeras och det finns andra planer för framtiden.
– Vi känner oss ödmjuka och älskar att bo i den här historiska miljön. Vi känner oss som en länk som är här under en viss tidsperiod och är en del av en längre kedja. Vi hoppas skapa förutsättningar för att Salnecke slott kan leva vidare och att någon annan tar över efter oss, säger Elisabeth.