Klockan 11.09 börjar Upptåget rulla från spår 2 på Resecentrum mot slutdestinationen Gävle. Inne i de två vagnarna är det så här dags, en vanlig torsdagsförmiddag, knappt halvfullt med resenärer. Efter åtta minuter stannar tåget och vi är fyra personer som kliver av på perrongen i Storvreta.
LÄS MER: Storvreta ska mer än fördubblas
Dagens soliga promenad leder ner mot centrum, via en högersväng mellan de gamla trävillorna, varav flera har stått här sedan början av 1910-talet. Få människor syns till. Fåglar kvittrar, men annars är det tyst och lugnt. Flera av de enorma villaträdgårdarna som passeras skvallrar om att många här har ett stort trädgårdsintresse.
Några minuter senare står vi på Ärentunavägen utanför pizza- och lunchrestaurangen Vreten i Storvretas lilla centrum.
Det närmar sig lunchtid och allt fler människor börjar synas ute på gatorna. De Storvretabor vi pratar med säger att de uppskattar lugnet, närheten till naturen och att det mesta man behöver finns här. Men några påpekar att det blivit stökigare de senaste åren.
Inne på blomaffären Centrumblommor berättar ägaren Carina Carlius att hon bodde i Storvreta som tonåring och flyttade tillbaka som vuxen 2001, delvis för att huspriserna var ”mer humana” än inne i Uppsala. Hon gillar också att det är bra skolor och tycker allmänt att Storvreta är ett bra ställe att växa upp på för barnen.
Hon skrattar när vi berättar att vi stämt träff med innebandytränaren Stefan Forsman för en intervju på Restaurang Vreten, bara några meter bort.
– Det är ju min gamla klasskompis! säger Carina Carlius. Vi flyttade hit samma helg hösten 1982 när vi båda var 15 år.
LÄS MER: Femvåningshus i Storvreta centrum väcker protester
Stefan Forsman minns helgen i november för snart 35 år sedan. Familjen flyttade till det nybyggda villaområdet Lyckebo och det var blött och lerigt. Han kände inte många i Storvreta, men hade fått upp ögonen för innebandy. En sport som då knappt existerade.
– Allt började på fredagarna på fritidsgården. Nästan alla var där och vi spelade innebandy. Det var en fantastisk tid, säger Stefan Forsman.
Sju år senare var han med och startade innebandyföreningen Storvreta IBK. Samma år, 1989, flyttade han hemifrån och bosatte sig i Uppsala. Men engagemanget i klubben utvecklades till ett yrke och i dag är Stefan Forsman inne på sin andra period som huvudtränare.
Precis som Carina Carlius flyttade han tillbaka till Storvreta som vuxen. Det är tre år sedan. Han beskriver Storvreta som gemytligt och lagom stort. Här har folk koll på varandra och man hjälps åt. Stefan Forsman känner många som växt upp här som flyttat hit igen.
– Själv trodde jag aldrig att jag skulle flytta tillbaka. Jag har alltid tänkt att man måste komma längre än Storvreta. Men att så många jag känner har flyttat hit igen är en häftig känsla och något att vara stolt över.
Om man från stationen väljer lummiga Hasselvägen söderut, i stället för norrut mot centrum, hamnar man strax vid Handelsknuten, ett ganska ocharmigt butikskomplex där flera affärer fått stänga. Men möbelaffären Storvreta Möbler, Restaurang Kreta och frisersalongen Salong La Belle är några som håller öppet.
Klockan har passerat två på eftermiddagen och nu är det tomt på gatorna igen. Men lite längre söderut längs Solstrålevägen står 46-åriga Ann-Louise Hedlund och sexårige sonen Alexander på trottoaren och väntar på skjuts. Hon berättar att hon är uppvuxen på Markegångsvägen på andra sidan samhället, men flyttade hit till 80-talsområdet Lyckebo för 20 år sedan.
– Jag gjorde ett gästspel på sex år inne i stan, men är nog egentligen en småortstjej. Jag trivs med naturen och tycker det är skönt att komma hem. Här är tempot är lugnare, luften är friskare och man kommer närmare grannarna, säger Ann-Louise Hedlund och berättar att det är smidigt att ta sig till jobbet på Akademiska sjukhuset eftersom bussen stannar precis utanför.
Lyckebo är ett radhus- och villaområde, men här finns också ett mindre lägenhetsområde. Charmen ligger i småskaligheten – med insprängda gröna ytor, cykelvägar och lekplatser – och att bo i den här idyllen lockar förstås många småbarnsfamiljer. En förskola ligger bakom en liten skog, alldeles intill.
Nordost om Lyckebo ligger Blåklintsvägen. Utanför en röd villa med vita knutar står nyblivna pensionären Börje Ericson på gräsmattan och krattar. Målet är att minska mängden mossa. Han suckar och säger med ett leende att så här blir det när man bor nära skogen.
– Jag flyttade hit 1981 när området byggdes och har alltså bott här i 36 år. Och bor man så länge på ett ställe så trivs man ju. Jag och min fru har tre barn och Storvreta var idealiskt för en barnfamilj. Nu är de ju utflugna och huset är kanske lite stort, men de kommer hit med barnbarnen och hälsar på.
Men generationsskiftet har pågått ett tag. Börje Ericson uppskattar att av de 31 par som från början flyttade in på området Blåklinten bor bara sex–sju kvar i dag.
Via en gångstig, några hundra meter bort, når vi till slut målet. Skogsvallens IP skymtar mellan träden. Här finns tre fotbollsplaner, en tennisbana, boulebanor och så skidspåren, Storvretas stolthet. Nej, spåren är inte åkbara så här års, men ännu ligger en hel del snö kvar i skogen, mycket tack vare den konstsnöanläggning som idrottsföreningen varje vinter lägger många arbetstimmar på.
UL:s app visar att nästa tåg mot Uppsala går om en kvart. Stationen är bara en rask femminuterspromenad bort. Den här gången tar samma sträcka med Upptåget till Resecentrum elva minuter, inte åtta. Det beror på att det så här dags är trängre på spåren, inte på att det är uppförsbacke till Uppsala.
018-478 12 87