Det hade kunnat sluta med skilsmässa och Arga snickar-besök, men i stället växte deras relation och hela renoveringsresan blev en bok.

– Vi var förälskade i huset. Men hade vi förstått hur kämpigt det skulle bli vet vi inte om vi hade vågat, säger de.

Daniel och Micke köpte skog i jämtländska Bräcke för att det verkade som en bra investering. Daniel är uppvuxen i trakten och visste hur sällan en skogsfastighet kommer ut på marknaden. Det blev mycket riktigt en bra satsning, fast kanske inte på det sätt de hade tänkt. Avkastningen kom i form av själslig tillfredsställelse och en känsla av samhörighet – både med varandra, den medföljande gården och byborna.

Artikelbild

| Micke och Daniel föll för den gamla gården i Grönviken i Bräcke. "Det är väldigt speciellt med sina fönster och stuprännor".

– Huset har lärt oss allt om hur det vill bli omhändertaget och vilka vi är. Att kunna stå på sin gård, svepa med handen och säga ”Allt du ser här är vårt!”, lite Lejonkungen sådär, det är en mäktig känsla, säger Micke och Daniel, mer kända som Byggbögarna.

Namnet kom till som ett skämt när de i sociala medier oblygt delade att de var så fullständiga noviser inom byggande.

– Vi började ta bilder och lägga upp på nätet och lekte med olika bildtexter. En kompis sa: det här borde ni göra en blogg av!

Och så blev det.

Artikelbild

| Alla golv i undervåningen var ruttna. Det slutade med att hela huset fick hissas upp för att stockarna i ytterväggen skulle kunna bytas

Byggbögarna föddes och kan följas på Facebook, Instagram och Youtube. De har en trogen publik som följer deras hårda arbete med att få Grönviksgården, som killarna döpt den till, på fötter igen.

– Första filmklippet fick snabbt 6 000 tittare. Då förstod vi att vi hade något på gång.

Artikelbild

| "Vi har gjort allt utom el och våtrum själva. Det är roligt och vi har lärt oss massor", säger Micke som är frilansande musikalartist till vardags.

De hade ingen tidigare erfarenhet av att renovera hus men upptäckte att det var roligt att lära sig längs vägen. I sina vanliga yrken – Daniel är driftschef på ett it-företag och Micke musikalartist – är bekräftelsen betydligt flyktigare. Att arbeta med händerna och med något som ger ett beständigt resultat ger en extra skön tillfredsställelse.

– Vi har bara lejt bort sådant som man inte får göra själv, typ el och vattendragningar. Allt annat har vi tagit oss an med hjälp av Google och Youtube, säger Daniel.

Artikelbild

| Efter fem år av renovering kan de äntligen ägna sig åt lite finlir i form av inredning.

– När man inte har något att förlora blir man lite kaxig. ”Det kan inte mer än rasa”, blev något av ett mantra för oss och det fick också bli titeln på boken, säger Micke.

Under resans gång har Michael Westlund och Daniel Österhof förändrat sin syn på byggandet. Nu renoverar de inte bara ett gammalt hus. De försöker återskapa det enligt konstens alla regler och har blivit riktiga byggnadsvårdsnördar. Inom vissa gränser, vill säga. I köket användes moderna gipsskivor i väggarna som sedan fick en pärlspont målad med linoljefärg och återskapad gammelsvensk tapet. En gyllene medelväg för att komma vidare med projektet.

Artikelbild

Daniel är uppvuxen i närheten och visste att gården var något speciellt.

Många såg säkert när SVT:s ”Det sitter i väggarna” var på besök förra året. Då fick de hjälp av byggnadsantikvarie Erika Åberg med att laga kaklet runt en gammal järnspis och fixa en trasig pappspänd tapet. Historikern Christopher O’Regan tog reda på mer om husets bakgrund och det visade sig att Daniels morfars far och -mor en gång ägt gården. Det gav dem en ännu större lust till projektet. De skojar och säger att det är därför spökena är så snälla och låter dem hållas. Programmet gjorde dem än mer övertygade om att de gamla byggmetoderna passar deras hus bäst. De såg hur teknikerna från 1800-talet var överlägsna de moderna.

– Ursprungshuset är från 1840 men byggdes sedan ut 1928. Undervåningen hade renoverats i början av 1960-talet – allt var i masonit och plast – medan övervåningen var helt orörd, berättar Micke.

Artikelbild

| Micke är noggrann och slarvar aldrig med detaljerna. "Jag vill att det ska vara perfekt."

De nya materialen hade ruttnat och var bara att riva ut, medan övervåningen var frisk och välbevarad. De gamla teknikerna fungerade inte bara bättre, de kändes bättre – även på ett mer andligt plan.

– Vi har ärvt en historia. Vi har fått en gåva att förvalta det här stället – det måste vi göra på bästa sätt, säger Daniel.

Artikelbild

"Det kan inte mer än rasa – konsten att äga ett lantställe"

För dem var det aldrig aktuellt att riva Grönviken och bygga något nytt. Det kändes som att bryta en länk till det förflutna och tidigare generationers slit och drömmar.

– Vi är ju bara de senaste i raden av hur många generationer som helst på just den här platsen. Det gör en ödmjuk och det känns otänkbart att förstöra den här platsen, säger Micke.

Nu, fem år senare, är golven i nedervåningen bytta, köket renoverat och de har ett fräscht och fungerande badrum. Arbetet har varit lustfyllt och de har fått mycket hjälp av både grannar och följarna på nätet.

– Folk applåderar och pekar en åt rätt håll. Alla i byn ställer upp och hjälper till med stort och smått. Det ger otrolig energi – för innan vi fick in el och vatten i huset var det tungt. Då kändes det som om vi snickrade på världens största lekstuga, säger Micke.

Och hur jobbigt det än har varit har de lyckats hålla humöret uppe och undvika bråk. Vad är knepet?

– Vi har tagit fram ett verktyg som alltid ligger överst i verktygslådan: ”Kompromissarn”. Med den klarar man allt.

Kan de ändå inte komma överens låter de knytnävarna bestämma.

– Vi kavlar upp ärmarna och kör sten, sax och påse! Funkar varje gång. (TT)