I många hem är allt vitt, fräscht och minimalistiskt, så till den grad att det kan vara svårt att veta vem som faktiskt bor där. Så är det definitivt inte hemma hos Maria Björk, chef på Reginateatern, och Paul Kessel, skådespelare.
− Vad har vi för stil? Hoprafsad! skrattar Maria Björk där hon sitter nedsjunken i en stor grå, något nedsutten soffa som hon glömt var hon köpt.
− Jag är inte så mycket för att köpa nytt. Att gå och titta på möbler är lika tråkigt som att titta på skor. Man kan väl säga att det mesta vi har, har hamnat här.
Hennes man Paul är inte hemma, men vi har sällskap av lagotton Freja som skäller värre än hon biter, även om hon gärna nafsar i mitt anteckningsblock.
När Maria och Paul först flyttade till den stora villan på Timmermansgatan i Svartbäcken kom de från en 18 kvadratmeters lägenhet, och hade således inte möbler att fylla ut det stora huset med.
− Vi hade bara en möbel i varje rum. Men det har fyllts på med åren, som du ser… det är arvegods, en hel del loppisfynd, gammal teaterrekvisita. Det har blivit ett väldigt mysigt ställe att bo på.
De köpte huset för 30 år sedan, när villor låg i en helt annan prisklass än i dag, och området, enligt Maria Björk, var ganska nedgånget. Huset har stått här ända sedan 1930, och hon börjar berätta dess historia.
− Detta var då ett egnahems-område, men det gällde inte vårt hus. Det byggdes som en villa där det skulle finnas plats för tjänstefolk. När vi flyttade in satt det olika siffror på väggen, och i sovrummen såg vi att man kunde trycka på en knapp om man ville ha kaffe på sängen. Det var världens konstruktion som gick över vinden, men den fungerar inte längre. Jag har den i ett skåp och ska sätta upp den igen.
I huset fanns också en pigkammare som nu är en del av köket. Just en av de pigor som arbetat i huset knackade en dag på hemma hos Maria och Paul och berättade att hon en gång brutit benet när hon ramlade i den branta källartrappan.
− Det har kommit mycket folk förbi som har bott eller jobbat här och berättat sina historier. Här har också många kollektiv huserat under årens lopp, och bröderna Nelander bodde här när de var små. Men nu har vi satt vår prägel.
På utsidan är det folkhemsrött med svarta knutar. På insidan dominerar däremot det brittiska. Väggarna var tidigare vita, men går nu i gammalrosa, dovt blågrönt och senapsgult.
− Det var Paul som fick nog. Han är ju engelsman och det här med att allt ska vara vitt förstår han sig inte på. Jag tror också att han var lite inspirerad av målaren Monets hus där det är liknande färger.
Planlösningen är något labyrintisk med både undervåning och övervåning byggda så att man kan gå runt i en cirkel mellan rummen. Jag är inte den första som håller på att gå in i en garderob när jag ska hitta ytterdörren.
I en tillhörande uthyrningsdel, som är på väg att glida ifrån huset på grund av underlaget, Upplandslera, bor sonen tillika skådespelaren Sam Kessel. Under årens lopp har det varit mycket arbete med huset – takläggning, staketbygge, altanbyggen och golvslipning – men till största del har Maria och Paul ändå behållit originalhuset.
− När man flyttar in vill man gärna ge sig på allt, att allt ska bli nytt och fräscht. Jag kommer ihåg att jag först ville riva ut köket, men då sa min pappa: ”Är du inte klok? Det här är ju gediget kök byggt på 30-talet, och så ska du förstöra det med ett Ikea-kök”?
Inredningen består bland annat av tunga mörka trämöbler med sniderier som Paul har ärvt från sin brittiska mamma. På väggarna sitter hans egna tavlor och här och var är gosedjur utplacerade, som Maria har roat sig med att arrangera som stilleben. Märks gör också instrumenten, dockorna från dockteatrar och leksaker som Pauls små släktingar från England roar sig med när de är på besök.
− Ens hem ska vara trivsamt att bo i, och jag är en riktig hemmaråtta! säger Maria Björk.