Vi har tagit trapporna upp till femte våningen på Börjegatan 1A. Andfådda ringer vi på hos Claes Östberg, ordförande i bostadsrättsföreningen Börjegårdarna.
– Här ser du bevis på att det här är en gammal lägenhet, ytterdörren till jungfrukammaren är kvar men handtaget är borta, säger Claes Östberg, som har två ytterdörrar. En ordinarie och en för den gamla jungfrukammaren.
Han och hustrun Monica bor i en av föreningens större lägenheter, en femrummare. Här har de bott i sex år och stormtrivs. Vardagsrummet har fönster som vetter åt både norr och söder och från balkongen har paret en härlig utsikt över Sysslomansgatan och Domkyrkan.
– Som så många andra som kommit upp i åren sålde vi huset och flyttade till lägenhet för att få det mer bekvämt. Vi kom till en välskött förening med trevliga grannar och har nu allt vi kan önska i form av service och komfort, säger han och tillägger skämtsamt:
– Så oss får de bära ut!
Det var byggmästaren Anders Diös som byggde Börjegårdarna med Gunnar Leche som arkitekt, Året var 1936 och runt 200 arbetare behövdes för att färdigställa de 92 lägenheterna i främre Luthagen, allt ifrån sju rum och kök till ett rum med kokskåp. När huset var inflyttningsklart ska Anders Diös ha sagt " Ja, det är det finaste bostadshus jag har byggt".
Det var också Anders Diös som såg till att det bildades en bostadsrättsförening. De som köpte en lägenhet fick sopnedkast, som var en nyhet på den tiden, liksom hiss och vattenklosett. Lockande var också att få en större bostad, det centrala läget och närheten till skolor, något som även avgjorde trebarnsfamiljen Eidhagens bostadsval för drygt ett år sedan då Niklas och Linda Eidhagen flyttade från Frösunda utanför Stockholm med sina tre barn Ghöte 7, Selma, 5 och Verna, 2 år.
Vi tittar in i deras 164 kvadratmeter stora bostad på första våningen i 3B. Ghöte får frågan vad det bästa är med att bo här.
– Det är lugnt här. Och fint, säger han.
Mamma Linda nickar och säger att de fått allt de kan önska sig.
– Vi köpte lägenheten för att inte behöva byta när barnen växer. I Frösunda bodde vi i en nyproducerad lägenhet, det var mer opersonligt. Det här är mitt i stan men ändå ingen stressig miljö, säger Linda Eidhagen när hon står i sovrummet och tittar ut mot Vasaparkens grönska.
– Första natten som nyinflyttade låg jag och Niklas i sängen och blickade ut mot träden och sa till varandra att vi inte ville somna, för det var så magiskt
Men tillbaka till Börjegårdarnas anrika historia. När föreningen nyligen firade sin 80-årsdag med en gårdsfest fick alla medlemmar en liten skrift om föreningens historia. I den kan man läsa om hur fastigheten renoverats genom åren, allt från balkongrenoveringar till termostatbyte i element. För tio år sedan fick de gamla oljetankarna klippas sönder innan de bortforslades. Och i början av 90-talet, i samband med stambytet, uppdagades att stammar och elledningar dragits huller om buller. Detta berodde på att de allra första ägarna fick bestämma hur deras bostad skulle se ut. Planlösningarna blev därför lika många som antalet lägenheter.
– Även om stambytet blev besvärligt och dyrt, är det så här i efterhand ganska trevligt att varje lägenhet är unik, menar Claes Östberg.
Han berättar att föreningen har en mottagningskommitté som välkomnar alla nya.
– Vi tycker att det är viktigt att alla känner sig hemma här, för vi äger ju huset tillsammans.
Som om inte det räckte finns även en trädgårdsgrupp, en tvättstugegrupp - och en bastuansvarig. Längst upp i 3A har föreningen ett litet spa med utsikt över Domkyrkan. Det är den gamla piskbalkongen som gjorts om till bastuavdelning i en tid när ingen piskar sina mattor längre.