"Barn ska växa - inte lyda"

De senaste årens hårdnande attityder inom barnuppfostran har fått barnläkaren och åttabarnspappan Lars H Gustafsson att reagera. Förtryckande metoder riskerar att sänka barnets självkänsla, anser han.

STOCKHOLM 20080915
Hedda, 5 år, älskar att leka i skogen. Den fria lekens betyder mycket för barns kreativitet och motorik, den minskar också stress och ökar den sociala förmågan, menar Friluftsfrämjandet. 
Foto Henrik Montgomery / SCANPIX / Kod 10060

STOCKHOLM 20080915 Hedda, 5 år, älskar att leka i skogen. Den fria lekens betyder mycket för barns kreativitet och motorik, den minskar också stress och ökar den sociala förmågan, menar Friluftsfrämjandet. Foto Henrik Montgomery / SCANPIX / Kod 10060

Foto: HENRIK MONTGOMERY / SCANPIX

Uppsala2010-09-16 10:00

De senaste årens hårdnande attityder inom barnuppfostran har fått barnläkaren och åttabarnspappan Lars H Gustafsson att reagera. - Förtryckande barnuppfostringsmetoder är en kränkning av barnet och riskerar att sänka barnets självkänsla, säger han.
Grundidén med auktoritär gränssättning är att den vuxne vet bäst och att det därför inte finns någon anledning att förhandla med barnet. Metoder som belönings- och bestraffningssystem och time-out är vanliga. Men den våg av auktoritära uppfostringsmetoder som fått fäste kan få våra barn att ta skada, menar barnläkaren Lars H Gustafsson. Under sina över 40 år inom yrket har han kommit fram till att målet med barnuppfostran inte bör vara att få barnen att lyda, utan att de ska växa.
- Vi vill ju att barnen ska stiga ut i livet som självständiga varelser som inte lyder oss, utan tänker själva och tar eget ansvar, kommenterar han.

Genom åren har Lars H Gustafsson börjat se uppfostran som en dialog mellan förälder och barn. En möjlighet inte bara för barnet, utan även för den vuxne, att växa. Att tro barn om gott och att alltid finnas till hands och backa upp sitt barn, är det allra viktigaste i föräldraskapet, menar han.
- Barn ska känna att vad de än hittar på och vad som än händer i livet, så har de alltid föräldrarna med sig.
Som en reaktion på den våg av auktoritära metoder som bland annat lanserats i media via tv-program som Nannyakuten och Supernanny, skrev Lars H Gustafsson boken Växa inte lyda, som kom tidigare i år. Här beskriver han baksidan av de auktoritära uppfostringsmetoderna och lägger samtidigt fram sina egna idéer om barnuppfostran.

Som exempel på metoder som kan skada barnets självkänsla nämner han time-out, som han kallar den nya tidens skamvrå.
- Att överge ett ledset och förtvivlat barn med ett kaotiskt inre genom att köra in det på sitt rum eller frysa ut det på annat sätt, kränker barnet och får det att känna sig värdelöst. Däremot kan det som förälder vara motiverat att ta en time-out och gå ur en situation om man blir för arg, tycker han.
Som förälder kan det vara lätt att känna sig vilsen bland alla metoder och tips om hur man blir en bra förälder. Att dagens föräldrar har ett stort engagemang kan skapa en ännu större osäkerhet, tror Lars H Gustafsson.
- Ju fler uppfattningar det finns, desto svårare blir det att veta vad man ska tr o. Man är väldigt mån om att göra rätt och blir beroende av experter, i stället för att lyssna till sin egen röst.

Grundidén med auktoritär gränssättning är att den vuxne vet bäst och att det därför inte finns någon anledning att förhandla med barnet. Metoder som belönings- och bestraffningssystem och time-out är vanliga. Men den våg av auktoritära uppfostringsmetoder som fått fäste kan få våra barn att ta skada, menar barnläkaren Lars H Gustafsson. Under sina över 40 år inom yrket har han kommit fram till att målet med barnuppfostran inte bör vara att få barnen att lyda, utan att de ska växa.
– Vi vill ju att barnen ska stiga ut i livet som självständiga varelser som inte lyder oss, utan tänker själva och tar eget ansvar.

Genom åren har Lars H Gustafsson börjat se uppfostran som en dialog mellan förälder och barn. En möjlighet inte bara för barnet, utan även för den vuxne, att växa. Att tro barn om gott och att alltid finnas till hands och backa upp sitt barn, är det allra viktigaste i föräldraskapet, menar han.
– Barn ska känna att vad de än hittar på och vad som än händer i livet, så har de alltid föräldrarna med sig.

Som en reaktion på den våg av auktoritära metoder som bland annat lanserats i medierna via tv-program som Nannyakuten och Supernanny, skrev Lars H Gustafsson boken Växa inte lyda, som kom tidigare i år. Här beskriver han baksidan av de auktoritära uppfostringsmetoderna och lägger samtidigt fram sina egna idéer om barnuppfostran.
Som exempel på metoder som kan skada barnets självkänsla nämner han time-out, som han kallar den nya tidens skamvrå.
– Att överge ett ledset och förtvivlat barn med ett kaotiskt inre genom att köra in det på sitt rum eller frysa ut det på annat sätt, kränker barnet och får det att känna sig värdelöst. Däremot kan det som förälder vara motiverat att ta en time-out och gå ur en situation om man blir för arg, tycker han.
Som förälder kan det vara lätt att känna sig vilsen bland alla metoder och tips om hur man blir en bra förälder. Att dagens föräldrar har ett stort engagemang kan skapa en ännu större osäkerhet, tror Lars H Gustafsson.
– Ju fler uppfattningar det finns, desto svårare blir det att veta vad man ska tro. Man är väldigt mån om att göra rätt och blir beroende av experter, i stället för att lyssna till sin egen röst.

Lars H Gustafssons bästa tips
+ Tro alltid barnet om gott.
+ Ge barnet en stund varje dag då du är absolut närvarande och har mycket tid.
+ Läs för barnet, berätta och sjung.
+ Lek tillsammans med barnet, men låt det också leka och fantisera på egen hand.
+ Respektera ditt barns integritet, och låt barnet ha sina tankar och drömmar i fred.
+ Ha så få fasta regler som möjligt, men gott om tålamod.
+ Använd aldrig bestraffningar som kan kränka barnet.
+ Öppna ditt hem, bry dig om barnets kompisar och engagera dig i vad som händer i förskola och skola.
Källa: Växa inte lyda (Norstedts)´

Olika typer av uppfostran
Auktoritär fostran: Grundidén är att den vuxne vet bäst och att det därför inte finns någon anledning att förhandla med barn. Barnet kan få uttrycka sin mening, men det är ändå alltid föräldern som bestämmer i slutändan. De som argumenterar för auktoritär uppfostran menar att den skapar ordning och reda. Barnen vet vad som gäller, vilket gör dem trygga. Argumenten mot har pekat på att det skadar barnets självkänsla och att det finns en risk att barnen utvecklas till ögontjänare som anpassar sig till vad som förväntas av dem och inte lär sig ta eget ansvar.

Naturlig gränssättning/fri fostran: Föräldern markerar sina egna gränser, men hjälper samtidigt barnet att bygga sitt eget inre normsystem. Barnet lär sig att fatta rimliga beslut av egen kraft, utifrån sina egna och andras behov. De som argumenterar för menar att barnet lär sig att ta ansvar och övar upp en empatisk förmåga. Argument emot handlar om att det finns en risk med att övervärdera barnets förmåga och därmed ställa för höga krav.

Demokratisk gränssättning: Bygger på förhandlingar och överenskommelser mellan förälder och barn. Man vill ge tydliga regler, men barnet ses som en aktiv deltagare i familjens beslut. De som argumenterar emot denna form av fostran menar att familjelivet riskerar att byråkratiseras, att barnen kan bli manipulativa samt att det egentligen är en skendemokrati eftersom föräldrarna är de som till slut bestämmer.
Källa: Växa inte lyda (Norstedts)

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!