Vem kan kalla sig Charlie?

Många som kallar sig Charlie bör sopa framför sin dörr.

13 januari 2015 13:55

Sedan terrordådet i Paris för en vecka sedan är det mycket som har skavt i mig. Upprördheten över attacken är självklar, identifikationen ökar med närheten – geografiskt, kulturellt, professionellt. Rädslan finns där, för fler attacker liksom för journalistisk självcensur och för fördummande motsättningar som leder till mer islamofobi. Tvivel inför nya lagar som kan inskränka våra friheter. Och så hyckleriet: ”Je suis Charlie”, skanderade i Paris en rad inbjudna ledare från vidriga diktaturer.

Ungefär samtidigt med Parisdådet dödade al-Qaida 37 polisstudenter i Jemen, och Boko Haram mördade 2 000 människor i Nigeria. Det hörde vi föga om. Globala är vi när det passar.

Marais-kvarteren är ändå liksom bara några kvarter bort. ”Je suis Charlie” skanderar demonstranter i Uppsala.

Men jag kan inte ropa. Läser, tänker, grubblar. Nej, jag är inte Charlie. Eller: Vem är Charlie? Vad är Charlie?

Är Charlie yttrandefriheten som sådan, eller bara den fräna satiren? Rätten att provocera? Om en tidning på yttersta högerkanten varit målet för en massaker, skulle vi då inte försvara yttrandefriheten med samma glöd? Men skulle vi skandera den tidningens namn? ”Charlie” är alltså yttrandefriheten som sådan?

Kollektiva uppmaningar på gränsen till grupptryck har förstärkt min alienation: ”Alla ska vara Charlie”, uppmanade Sydsvenskans ledarsida – annars är du typ en fegis: ”Varje gång något inte publiceras för att ingen ska känna sig kränkt krymper rummet lite grann.”

Men de flesta tidningar fattar dagligen beslut om att avstå från publiceringar, utan att ”rummet” krymper det minsta: det påverkar nämligen inte yttrandefriheten i sig, eftersom varje tidning följer sin egen värdegrund, samt beaktar mediebranschens etiska måttstockar. Vad en konstnär uttrycker är något annat.

Över 1 000 journalister har dödats i världen de senaste två decennierna. De flesta mördades. Nästan hälften av morden ägde rum i ett grannland till Sverige. Novaja Gazetas Putinkritiska kolumnist Anna Politkovskaja är kanske den mest kända av de över 300 mördade ryska journalisterna; tre av hennes kolleger på tidiningen har också mördats. Michail Beketov, som skrev om ett motorvägsbygge, är en av de tusentals journalister som misshandlats i Ryssland. Han blev hjärnskadad. Ingen har åtalats. Ingen verkar bry sig. Bryr vi oss?

Jag tänker också på kolleger i Syrien, Iran, Vietnam, Somalia, Eritrea. Och så vidare.

Men just då antyder ”Je suis Charlie”-klungan något mer, gnager det i mig. Något exkluderande, att vi i väst är bäst på yttrandefrihet! Men även i diktaturer finns människor som kämpar för yttrande- och pressfrihet, och som kanske inser dess innebörd ännu bättre än vi. Den som kallar sig Charlie får inte bli en hycklare.

Sverige hamnar först på tionde plats i Europa i Press Freedom Index 2014, där Finland är orubbad etta. SOM-institutet flaggar varje år för att svenska politiker vill inskränka yttrandefriheten genom ändringar i grundlagen.

Och Charlies Frankrike då? På plats 39, långt efter Namibia, Ghana och Uruguay. Storbritannien? Plats 33.

För exakt ett år sedan lanserade World Association of Newspapers and News Publishers en pressfrihetsmission till Storbritannien på grund av ”djup internationell oro” för det brittiska medieklimatet. Hösten 2013 rapporterade tidigare Washington Post-chefen Leonard Downie att USA:s president Barack Obama är ett ”hot mot pressfriheten”. USA har halkat ned 13 snäpp till plats 46 i pressfrihetsindex: ”Det är den mest slutna kontroll-freak-regering som jag någonsin rapporterat om, har Washingtonkorrespondenten David E Sanger sagt.

När nu ”hela världens” ledare kärleksbombat Paris med frihetsrop borde de åka hem se om sina – i vissa fall obeboeliga – hus. Ingen av dem skulle gilla att hamna i Charlie Hebdo.

Man ska veta varför man kallar sig Charlie.

SigneratMaria ­Ripenberg

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Maria Ripenberg