KD ökade med drygt 4 000 medlemmar och hade vid årsskiftet 25 600. I procent blir det hela 20 procents ökning. SD fortsatte att öka, partiet har sedan 2006 fått fler medlemmar varje år. 

Övriga partier tappade mer än 1 000 medlemmar var. Socialdemokraterna förlorade närmare 5 000 medlemmar.

 

Partiernas medlemsregister är hemliga, varför siffrorna inte kan kontrolleras och kanske inte alltid är alldeles aktuella. Men då fler medlemmar inte ger bidrag eller på annat sätt gynnar partierna finns inga starka skäl att överdriva medlemsantalet.

Över tiden är partiernas medlemstapp dramatiska. Enligt Wikipedia hade riksdagspartierna 1962 1,3 miljoner medlemmar. 2019 var det bara knappt 270 000, trots att befolkningen har ökat med flera miljoner.

 

Nu var talen tidigare uppblåsta genom Socialdemokraternas kollektivanslutning, men även efter att den hade avskaffats var det 1992 625 000 medlemmar i riksdagspartierna. Därefter minskade medlemsantalet stadigt. 

Sedan 2007 har det dock stabiliserats och oftast varit något över 250 000. Under den här tiden har SD kommit till, vilket har höjt antalet.

 

Partierna har blivit mindre beroende av sina medlemmar. Partistödet ger pengar och gör att insamlingar och bidrag från sympatisörer och medlemmar betyder mindre. 

Förr kunde förankring bland medlemmar eller närstående organisationer vara ett sätt att känna av stämningar i folkdjupet. Nu är det kommunikatörer, opinionsmätningar och fokusgrupper som används för att finjustera budskapet för att locka så många väljare  som möjligt.

 

Även om partiledningen kanske klarar sig utan många medlemmar blir demokratin svagare. Misstro och förakt får lättare fäste när färre själva känner någon som är med i ett parti, och mest ser ”politiker” som något man skäller på i sociala medier eller på insändarsidor.

Partierna behöver därför låta medlemmarna påverka mer. De mer öppna processerna för att välja partiledare i flera partier kan vara ett sätt att få locka fler, liksom att vara tydligare med att själva medlemskapet inte innebär krav på lojalitet i alla sakfrågor.

 

Det är under valåren partierna har lättast att värva medlemmar. Det är ett starkt argument för att ha skilda valdagar för riksdags- respektive kommun- och regionval. Det skulle ge val vartannat år, som det var innan enkammarriksdagen infördes 1970. 

Sverige har bara val vart fjärde år, utöver EU-valen. Det är ovanligt sällan. Det har nog bidragit till att partierna har svårt att rekrytera medlemmar.