För en dryg månad sedan inträffade en explosion i centrala Linköping och omkring 250 lägenheter utsattes för skador, vissa är fortfarande obeboeliga. Polisen meddelade i förra veckan att en person är skäligen misstänkt, och i tisdags togs händelsen upp i Sveriges Radios P1-morgon. Man valde då att i ett åtta minuter långt reportage intervjua två av de hyresgäster som drabbats av sprängdådet. Vi får följa med hem till en kvinna som bor i en trea med balkong, hon har morgonsol, en orange soffa och två strindbergslampor som efter explosionen saknar skärmar.

Inslaget är symtomatiskt för en nyhetsrapporteringen där intervjuer med privatpersoner får ett allt större utrymme att uttrycka sig. Inte sällan tillfrågas människor på stan om svåra ämnen där de knappast kan förväntas leverera en djuplodad analys eller där deras åsikt är av liten betydelse för nyhetskonsumenten. I fallet med explosionen i Linköping är inredningen i de drabbade lägenheterna föga intressant, snarare är det polisens arbete som har nyhetsvärde. Ändå får vi höra från ytterligare en boende vars cykel strök med. Hon beskriver sin oro, och visst är det tråkigt att privatpersoners trygghet i vardagen rubbas. Men för att ge känslorna tyngd räcker det inte med en persons anekdotiska bevisföring. En expert kan bättre analysera vad som händer med en människa när hennes hem är under attack.

Nyheter är inte till för att förmedla känslor, utan för att upplysa om aktuella händelser. ”Mannen på gatan”-reportagen fångar inte de breda sammanhangen. När personliga inspel tar plats i stället för fakta berövas vi tillgången till information, och när det är public service som fallerar, även en samhällstjänst som vi bör kunna räkna med. Mängden information är hissnande i dagens samhälle, och det är svårt för gemene man att sortera. Falska nyheter är vardag och så kallade ”deep fakes” kan med hjälp av AI manipulera rörligt material. Därför blir det viktigare att betrodda nyhetsorgan levererar en faktabaserad nyhetsrapportering där varken tid eller konsumenters koncentrationsförmåga äts upp av ovidkommande inspel från personer som bidrar med känslor snarare än fakta.

När mannen på gatan-rapporteringen åker ut i världen framstår bristerna tydligare, eftersom nyhetskonsumentens förkunskaper är mindre än för inrikes frågor. En enskild kvinna i ett trendigt kvarter i Berlin tillåts representera Tysklands inställning i en fråga, trots att en professor hade kunnat leverera ett mer mångfacetterat svar.

Privatpersonens roll i nyhetsrapporteringen passar väl in i samtiden där den personliga berättelsen får stor plats. Sommar i P1 låter sedan några år tillbaka en sommarvärd väljas av folket, och dessa folkets val har berört fruktansvärda livsöden som förlamning eller förlust av ett barn. Här finner mannen på gatan en given plats, men i nyhetsrapporteringen bör han finnas i bakgrunden.