Som att utse pyromanen till brandman. Så kommenterar Hillel Neuer, chef för UN Watch, nyheten att Saudiarabien i fredags valdes in i FN:s kvinnokommission (CSW). Det är enkelt att hålla med. CSW har bland annat till uppgift att följa upp hur medlemsländerna efterlever FN:s mål för kvinnors rättigheter. Hur det saudiska kungadömet ska kunna bidra positivt till detta är svårt att se.

Här hemma väcks nu frågan om hur Sverige röstade. Frågan har fått extra sprängkraft då regeringen säger sig bedriva feministisk utrikespolitik.

I handlingsplanen för den feministiska utrikespolitiken heter det att ”hela utrikespolitiken (...) ska omsätta ett systematiskt jämställdhetsperspektiv” och att Sverige ska vara ”den globalt starkaste rösten för jämställdhet”. Handlingsplanen nämner bland annat FN som en viktig arena för Sveriges globala jämställdhetskamp.

Hittills har regeringen vägrat att berätta om Sverige röstade ja till att göra Saudiarabien till CSW-medlem. På Facebook skriver utrikesminister Margot Wallström att beslutet om hur Sverige skulle agera i omröstningen inte togs på ”politisk nivå” och att utrikessekretessen hindrar regeringen från att berätta något mer.

Wallströms inlägg förbryllar. Om inte regeringen vill berätta hur Sverige röstade bör man åtminstone kunna redogöra för hur Sverige ska arbeta inom CSW för att säkerställa att Saudiarabien inte tillåts driva utvecklingen åt fel håll. För det är ju meningslöst att sätta upp storstilade feministiska mål om det är sekretessbelagt att redogöra för hur dessa mål ska uppnås i praktiken. Inte heller verkar det meningsfullt att ta fram en politisk handlingsplan för feministisk utrikespolitik om regeringen inte har något inflytande över tjänstemännen som representerar Sverige i de organisationer som, enligt handlingsplanen, är centrala för att nå de globala jämställdhetsmålen.

Att utrikespolitik vidlåds av realpolitiska hänsyn och diplomatiska koder vet alla. Men av en regering som utnämnt sig själv till världens första feministiska förväntar man sig mer än business as usual och slentrianmässiga hänvisningar till utrikessekretessen (att Sveriges utlandsrelationer skulle påverkas nämnvärt om regeringen berättade hur Sverige röstade i CSW framstår för övrigt inte som särskilt troligt).

Regeringens hantering av CSW-omröstningen förtjänar alltså kritik. Men de senaste dagarnas debatt visar samtidigt på problemen med regeringens stora ord om feministisk utrikespolitik. Den som i retoriken framställer det som att utrikespolitiken saknar målkonflikter bäddar för att dra på sig kritik. För det lär också i framtiden uppstå situationer där regeringen kommer att tvingas välja en väg som inte uppenbart gynnar feministiska mål.

Sebastian Sundel

Vik ledarskribent