Eller pytsa olja på elden?

Snarast det senare.

Det tio sidor långa brevet, som publicerades i början av veckan med inledningen ”Kära fransyskor, kära fransmän, kära landsmän”, är framsprunget ur tio veckors protester i Frankrike mot president Emmanuel Macrons reformpolitik. Hittills har tio människor mist livet och 1 600 skadats. Politiska eftergifter om indragna skattehöjningar och höjda minimilöner gav tillfällig stiltje, men lördags brakade det loss igen. En slutsats är att manifestationerna handlar om mer än bensinpriset. Avfolkning och servicebortfall på landsbygden är en mörk klangbotten. I förlängningen finns också hos många en känsla av alienation från de personer i Elyséepalatset som ska agera folkets ställföreträdare. 75 procent av fransmännen är missnöjda med regeringen, och politikerföraktet är utbrett.

Den senaste helgen stod det klart att de gula västarna själva har allvarliga problem med den demokratiska trovärdigheten. Journalister är nu måltavlor för grovt våld från demonstranter som kallar dem ”journalopes” och ”presstitués” – slynor” som prostituerar sig för makten. Fascister med flera högerextremister marscherade i helgen under parollen ”Frankrike åt fransmännen” och ”Gula västarna är med oss”.

Men gula västarna har ingen organisation med ledare, utan är en lös rörelse. Att vissa med gul väst skyddar journalister som andra med gul väst slår ned är bevis nog för att alla i rörelsen naturligtvis inte är kriminella fascister. Men attackerna på journalister är ett memento att hantera.

Macron fördömer våldet och skriver: ”Om alla ger sig på alla upplöses samhället.”

Brevet till folket är ett djärvt tilltag som vill ”förvandla ilskan till lösningar”. Här finns en blandning av nationalistiska, liberala och socialistiska fraser och en ton som ömsom infantiliserar, ömsom mästrar läsaren. Macron ger sina tidigare fiender borgmästarna en nyckelroll: de ska öppna sina rådhus för allmänheten, som där ska uttrycka sina ”förväntningar”. Det kallas den stora inhemska debatten och varar till 15 mars.

Det är dock snudd på omöjliga frågor som fransmännen uppmanas att besvara. Man anar avsikten – folk ska äntligen fatta hur svårt det är att bedriva politik:

”Vad är den rätta proportionaliteten i parlamentsvalet för en rättvisare politisk representation?” ”Vilken utveckling kan göra medborgarna mer delaktiga i demokratin?” ”Hur kan man göra statsapparaten mer rättvis och effektiv?” ”Vilka skatter bör sänkas?” ”Bör man ta bort viss samhällsservice?” och så vidare.

Macron skriver att det demokratiska systemet ”bör förbättras, eftersom många inte känner sig representerade av valutgången.” Nu återstår att se om de besvikna tar av sig västarna och går till borgmästaren för att ”hjälpa presidenten”.

Och vem lyssnar i så fall?