Jag hade helt fel när jag för två månader skrev en Uppsalakrönika om kommunens förslag till omvälvning av stadsdelen Eriksberg i sydvästra Uppsala. Jag var rätt kallsinnig till planerna på att stoppa in 2 600 nya bostäder i stadsdelen, men trodde inte att det skulle bli så starka reaktioner som det har blivit. Jag trodde också att planerna skulle genomföras utan att kommunen skulle lyssna på de protester som ändå skulle höras.
Men – Eriksbergsborna och för övrigt andra Uppsalabor vänder sig nu med kraft mot planerna till förtätning av området, att fler genomfartsvägar anläggs, att många fler grönytor bebyggs och att det relativt luftiga byggmönstret i stadsdelen förstörs. De många debattinläggen, insändarna och remissyttrandena mot förslaget har gjort att kommunen utsträckt samrådstiden. Vad som sedan får kommunledningen att ändra sig är en annan sak.
Ett av yttrandena måste bli svårt för i varje fall Socialdemokraterna att bara vifta bort. Det är ett långt inlägg från Eriksbergs socialdemokratiska förening, ett inlägg där föreningen säger sig kunna ge stöd till planen, bara om föreningens kritiska synpunkter införs i det slutliga planförslaget. Föreningen vill inte göra Eriksberg stadslikt och planförslaget, som uppvisar ”en slående okunskap om området”, visar för lite hänsyn till människors behov av närhet, trygghet, natur med mera.
S-föreningen pekar också på att skillnaden mellan olika grupper i Eriksberg kommer att öka om planen genomförs. Och det har väl blivit flodhästen i vardagsrummet som alla ser men ingen talar om. Det säger sig självt att kommunen bara har rådighet över de områden som kommunen äger, och i fallet Eriksberg får det förödande konsekvenser för miljön. Ty medan bostadsrättsområdena i stort sett slipper förslag om intrång så ska hyresområdena ta emot de nya bostäderna. Aldrig har väl ojämlikheten mellan olika boendeformer blivit så tydlig som här.
De som lever och under lång tid har levt i hyresbostäder ska inte bara underkasta sig renoveringar som driver upp hyrorna utan de ska också leva med otrivsel och osäkerhet på byggarbetsplatser med det ofrånkomliga oväsen som byggenskap medför. De tvingas också acceptera förändrad utsikt, kanske mindre sol och inskränkning av andra trivselfaktorer. Bostadsrättsinnehavarna däremot slipper detta och kan också själva renovera sina bostäder om de vill.
Uppsala behöver förvisso fler bostäder och Eriksberg kan säkert ta emot ett antal nya bostadshus, men inte i den enorma omfattning som föreslås. Eriksberg är ett attraktivt område i Uppsala med sin närhet till naturen, men löper risk att inte längre vara det om planprogrammet genomförs. Stadsdelen byggdes upp i allt väsentligt på 1950- och 60-talet och bär fortfarande sin prägel från den tiden. Det är väl inget fel att den får fortsätta med det.
Kersti Kollberg
Fristående kolumnist