År 1977 låg energiskatten på ungefär 3 öre per kilowattimme (kWh). För en normal småhusägare kostade en årsförbrukning av el 2700 kronor i 2019 års penningvärde. Dessedan har det gått utför – eller uppför.

I dag vilar energipolitiken på den så kallade energiöverenskommelsen från 2016. Ett av målen är att elpriset ska vara konkurrenskraftigt. Uppgörelsen sänkte även kärnkraftens effektskatt samt fastighetsskatten på landets cirka 1200 vattenkraftverk, som inbringat staten flera miljarder kronor årligen.

Det kan låta som att politiker börjat släppa tanken om att skatter på förnybara resurser ska dra in pengar. Men det stämmer inte. Sverige har ju en till förnybar naturresurs: skattebetalare.

Energiöverenskommelsen höjde energiskatten med totalt 4,2 öre per kWh, exklusive moms och den årliga indexomräkningen av energiskatten som träder i kraft år 2020.

I dag betalar en normal småhusägare 8700 kronor per år i energiskatt – en ökning på över 220 procent sedan 1977 för samma mängd av samma vara. Därtill har elnätsavgifterna i delar av landet höjts med 80 procent de senaste fem åren.

Poängen med energiskatterna var att inbringa pengar till staten för att finansiera välfärden. På så sätt kan den förda politiken verka konsekvent och fungerande. Det här är dock bara ett av målen med svensk energipolitik. Det officiella målet med de stora skattehöjningarna på energiområdet är att premiera energihushållning. Svensken ska helt enkelt konsumera mindre el. Här blir saker och ting logiskt sett ologiska.

Energiskatten är tillsammans med moms på alkohol och tobak landets äldsta punktskatter. Den grundläggande poängen med en punktskatt är just att vi ska förändra ett beteende. Men på drygt 40 år har elförbrukningen per capita ökat med över 3500 kilowattimmar, enligt Världsbanken.

Det indikerar två saker. Dels är vi inte vad ekonomer kallar för priskänsliga. Vi tycks inte ha ändrat det beteende som skatten vill ändra på. På så sätt fungerar inte avgifterna eller politiken som det är tänkt.

Dels är skatten felkonstruerad. Om den hade fungerat skulle vi ha minskat vår konsumtion av el vilket inbringat färre kronor till staten. De skatter och avgifter som är mest effektiva är dock de som leder till minst beteendeförändringar hos konsumenten, enligt Ramsey-regeln om optimal beskattning.

Elbolagen och regeringen säger samma sak: För att sänka dina kostnader kan du minska din konsumtion. Men det är väldigt få som faktiskt gör det. Och högre elnätsavgifter undslipper ingen då den delen av energimarknaden består av naturliga monopol. När nu konsumenter snarare än energiföretagen ska höfta upp några miljarder kronor extra i skatt varje år kanske de väljer bort att köpa en elcykel.

Är politiker medvetna om den motsättning som energipolitiken bygger på? Eller känner de till den, men fortsätter att bedriva dålig politik?