De två kärnvapenutrustade ryska korvetter som nyligen förts in till Kalinin-gradenklaven ska följas av ytterligare tre före år 2020. Det är båtar som är konstruerade just för att kunna bära kärnvapenmissiler. Räckvidden på de missiler som nu förts in i Östersjön är sådan att de kan nå mål i hela Europa.

Det betyder inte att Ryssland överväger att attackera någon med kärnvapen. Förflyttningen av korvetterna är en demonstration. Omvärlden ska påminnas om att Ryssland är en kärnvapenmakt med kapacitet att orsaka enorm förödelse.

Ändå tyder denna styrkedemonstration också på en underliggande svaghet. Rysslands militära kapacitet är, trots den pågående upprustningen, underlägsen Natos och USA:s. I en konflikt i stor skala lär de ryska resurserna inte räcka till. Men om man koncentrerar de resurser man har i en snabb och avgränsad aktion – exempelvis i Baltikum – så kan man nå framgång.

Det var så man gjorde i Georgienkriget 2008 och vid annekteringen av Krim och infiltrationen i östra Ukraina. För Vladimir Putins regim är militärpolitiska äventyr – nu också i Syrien – uppenbarligen ett viktigt verktyg för att legitimera det fortsatta maktinnehavet.

Därför är det viktigt för hela Europa, och i hög grad också för Sverige, att Nato vidtar tydliga motåtgärder. De Natomedlemmar som har störst anledning att känna oro för ryska maktdemonstrationer är de tre baltiska länderna och Polen. Vid Natos försvarsministermöte i Bryssel beslöts att sjutton länder ska bidra till en militär förstärkning. Bland de sjutton finns Danmark och Norge. Hade Sverige varit Natomedlem så hade vi säkert också ombetts att medverka.

Att göra så skulle också ha varit i vårt eget intresse. Skulle dagens eller morgondagens ryska ledning få för sig att man utan konsekvenser kan besätta exempelvis Estland så skulle en operation mot Sverige mycket väl kunna ingå i scenariot. Om inte annat så för att förhindra att Nato använder svenskt territorium för att bistå det land som angrips.

De fyra nya bataljoner som nu sätts upp under ledning från USA, Kanada, Tyskland och Storbritannien kommer inte att vara större än cirka 4000 soldater. Men det viktiga är inte antalet utan att de finns där. Det är fråga om en ”snubbeltråd” på så sätt att varje tänkbar rysk aktion tvingar fram en militär konfrontation med Nato, som då kan svara med betydligt större kraft. Man säger uttryckligen att detta gäller också om det dyker upp ”små gröna män” utan militära nationalitetsbeteckningar, på det sätt som skedde vid annekteringen av Krim.

Också den svenska truppen på Gotland kan kallas för en snubbeltråd. Samspelet med Nato finns, men det hade varit ännu bättre om Peter Hultqvist hade kunnat delta vid Natotoppmötet på samma villkor som andra försvarsministrar.

Håkan Holmberg