Det är så dags nu. Ett och ett halvt år efter att brexit avgjordes i folkomröstningen kommer alla problem med skilsmässan i öppen dager. Och det är inte ekonomin som är det mest akuta, inte heller statusen för britter utomlands eller alla EU-medborgare i Storbritannien. Företag, anställda och finansiella institutioner kommer att anpassa sig efter det nya, som när havet fyller igen ojämnheter på en sandstrand. Det är just sådant som marknader är bra på.

Nej, det har visat sig (obs, ironi) att brexit skulle innebära en ny landgräns mellan Storbritannien och EU, alltså mellan EU-landet Irland och Nordirland. Just den gräns där så mycket brittiskt blod flutit fram till fredsavtalet för 20 år sedan. IRA mot unionister, katoliker mot protestanter. Aldrig mer, sade man på långfredagen 1998. Men nu mobiliseras det igen, synliggjort i klottret på Ulsters murar, allt på grund av politiska tillkortakommanden i London.

Två brexitmotståndare har de senaste åren styrt Storbritannien efter bästa förmåga, vilket inte varit tillräckligt bra. ”Ni förstår väl att lämna betyder lämna den inre marknaden”, sade en yrvaken David Cameron två veckor före folkomröstningen när han såg varthän det kunde barka. Kort därpå hade han förlorat och avgått, smitit ut genom bakdörren. Och ja, delar av hans toryparti (ett 30-tal parlamentsledamöter) ville och vill fortfarande lämna EU och slå igen dörren, ”leave means leave”.

Efterträdaren Theresa May trodde att hon kunde förhandla fram en bra lösning, en hård brexit men med mjuka villkor. Men hon började med att ta lätt på nyvalet i juni som skulle ge henne mandatet, och klarade sig kvar på Downing Street med en hårsmån. Hon tvingades ta stöd av unionistpartiet på Nordirland, DUP, något som nu biter henne i svansen. DUP vill ha samma villkor för Nordirland som för övriga Storbritannien. Och om Nordirland särbehandlas på något vis vill å sin sida Skottland, Wales och London (!) ha samma förmåner.

Om May skulle misslyckas med att balansera alla viljor och tvingas bort ligger vägen öppen för den största smitaren av alla, utrikesminister Boris Johnson. Galjonsfiguren för lämnasidan har legat lågt sedan folkomröstningen, mycket lågt. Han var i grunden aldrig en hängiven anhängare av att lämna EU, bara av de populistiska grundtoner som skulle skaka om etablissemanget och gynna hans egen politiska karriär.

När han för en gångs skull tog till orda i en debattartikel (The Telegraph 15/9) var det för att måla upp en positiv bild av brexit: ”Många tycks tro att vi kommer att lägga oss ned och gråta, att vi inte klarar någonting på egen hand”. En teori som han förstås motbevisar sedan. ”Make Britain great again” är alltså något vi kan tvingas leva med om något år, vid sidan av alla andra bekymmer. Theresa May och Jean-Claude Juncker gör ett till försök att komma överens till helgen, men det är inte längre i Bryssel som skon klämmer mest.