Elon Musk har aldrig blivit någon miljöhjälte med sin elbil Tesla. Amazonchefen Jeff Bezos kommer antagligen inte heller att bli det, trots att nätjätten nu beställt 100 000 elbilar av den nya tillverkaren Rivian och satt upp målet att bli fossilfri. ”Om ett företag som Amazon, som varje år levererar 10 miljarder varor, kan nå Parisavtalets klimatmål tio år tidigare än beräknat, då kan alla företag göra detsamma”, sade Bezos på torsdagens pressträff i Washington.

Skepsisen mot dessa båda entreprenörer kan gälla faktiska omständigheter, som tillgången på el generellt eller på de metaller som behövs för att tillverka bilbatterier, i första hand kobolt och litium men även nickel och grafit. Förhållandena vid utvinningen i gruvor i Asien och Afrika brukar lyftas fram, och av mycket goda skäl. Många har skadats eller dött i exempelvis Kongos koboltgruvor.

Men det är inte samma batterier som kommer att sitta i bilarna om 10-15 år som i dag. Utvecklingen sker i rasande fart, med effektivare kemiska processer och en annan sammansättning, exempelvis mindre kobolt (DI 18/9). Det kommer att bli en skumpig färd, med stora variationer i tillgång och efterfrågan, men varför skulle den inte kunna lyckas? Detsamma gäller tillgången på energi, med effektivare förnybara källor och fossilfri kärnkraft under övergångsperioden.

Det går inte att komma ifrån att klimatkampen också handlar om livsstil, internationellt och i Sverige. Köttätande bilförare i villaförorten och bussåkande vegetarianer i innerstan hade inte varit de bästa vänner alldeles oavsett klimatförändringarna. I debatten bli det att ”tekniken ska lösa allt” mot att ”vi i grunden måste ändra vårt sätt att leva”. Den ene lyssnar mest på entreprenörer, den andre mest på miljöaktivister.

Sanningen är förstås att vi både behöver köttbanta och investera i ny teknik. Vi behöver både Jeff Bezos, Greta Thunberg samt alla däremellan. Miljöhjältar kommer i olika förpackning, och för bästa resultat måste vi välkomna dem alla.