Skulle vi få veta mer eller mindre om vad som hänt?
Tror man att alla brott eller övergrepp begås av invandrare så tror man förstås också att alla rykten som pekar ut invandrare vid varje tänkbart övergrepp är sanna och följaktligen ger oss mer information. Att ställa kontrollfrågor, jämföra olika källor eller pröva en mer komplicerad verklighetsbild likställs då med att ”mörka” eller ”ljuga”. Sanningen är ju uppenbar redan innan frågorna ställts – ibland redan innan man vet om den påstådda händelsen ens har ägt rum.
De som beskyller medierna för att ”mörka” vill framställa sig som sanningssägare som tar strid med etablerade maktintressen. I verkligheten är deras attityd densamma som den som etablerade maktintressen i odemokratiska stater alltid har följt – medier är till för att sprida propaganda och inte för att så sanningsenligt som möjligt försöka skildra vad som händer.
I grunden finns bara två attityder. Det ena utgår från att makthavare kan göra misstag eller ha tvivelaktiga avsikter, att de kan korrumperas och utnyttja sin ställning för egen vinning.
Mediernas uppgift är då att rapportera så sanningsenligt som möjligt om vad som pågår i samhället – vilket förutsätter att uppgifter kontrolleras, att alla berörda får en chans att komma till tals, att det finns källskydd, meddelarfrihet och en ansvarig utgivare. Redaktionerna är fristående och ingen utomstående kan kontrollera vad som skrivs eller vem som skriver. Medier som arbetar på detta sätt är nödvändiga för demokratins livskraft och kan verka i skydd av den svenska tryck- och yttrandefrihetslagstiftningen som först tillkom för i år 250 år sedan, 1766.
Det andra synsättet utgår från att medierna ska vara makthavarnas redskap för att få människor att acceptera och helst aktivt stödja de rådande samhällsförhållandena. Varje påstående som kan åberopas för att stödja makthavarnas intressen vidarebefordras, utan kritiska frågor. Omständigheter som talar i andra riktningen förtigs. Anser makthavarna att deras intressen gynnas av hets eller hatpropaganda mot utpekade personer eller grupper så fylls medierna av sanna eller påhittade uppgifter som ska få medborgarna att omfatta sådana tänkesätt.
Nyheter och granskning ersätts av propaganda. Medierna är statsmaktens redskap och även om ägarna formellt är fristående så är de samtidigt beroende av statliga maktstrukturer. Fristående redaktioner är otänkbara och både chefer och enskilda journalister kan lyftas bort från en dag till en annan. Sådana medier kortsluter den demokratiska processen, i den mån en sådan ens existerar.
Regeringen i Polen har just sett till att ta politisk kontroll över landets statliga medier. Ingen vet om nästa steg är att göra något motsvarande för att också ta kontroll över de privata. I Ungern har liknande åtgärder genomförts sedan flera år tillbaka. Och i Ryssland har, med undantag för en smal marginal av riktig journalistik, alla medier förvandlats till statligt dirigerade propagandakanaler. Därtill har man byggt upp ett system av propagandister som går in i kommentarsfält och på bloggar i omvärlden i syfte att förvränga bilden av i synnerhet den internationella politiken – och att ge understöd till lokala högerextrema krafter.
I Sverige talar företrädare för Sverigedemokraterna om att ”ta itu” med medierna så fort den politiska möjligheten uppenbarar sig. På något opreciserat sätt ska de ersättas av de så kallade alternativ där rykten och okontrollerade beskyllningar är det huvudsakliga innehållet.
Att sprida uppgifter som inte kan bekräftas, att låta rykten ersätta kontrollerade sakuppgifter, att sprida påståenden enbart för att de tycks understödja en åsikt som man redan bestämt sig för är inte journalistik utan propaganda. Och propagandans syfte är alltid att vi ska få veta så lite som möjligt.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör