Många gånger i vår har vi hört Stefan Löfven säga att han ska värna den svenska modellen, att han inte tänker tillåta statliga svältlöner. Men åt andra hållet går det bra att lägga sig i avtalsrörelsen. Kommunerna har nu fått en säck med pengar, tre miljarder kronor, att dela ut till 60 000 av landets lärare. Det genomsnittliga påslaget ska vara 2 500-3 500 kronor i månaden, utöver den vanliga löneökningen.
Ingen missunnar lärarna mer betalt. Tvärtom. Sedan 2013 har lärarlönerna ökat mer än för andra yrkesgrupper och acceptansen hos dem som inte fått lika mycket har varit stor. Nedgången i den svenska skolan har bara fortsatt och lärarnas status är en viktig förklaring. Urholkningen av lärarlönerna har pågått sedan 1960-talet. Kommunaliseringens roll i detta kan diskuteras, men den har i varje fall inte varit gynnsam för lärarna.
Men arbetsmarknadens parter har alltså ordnat vändningen för lärarna alldeles på egen hand. Politiken har bidragit med inrättandet av förstelärartjänster – som ger en lönespridning inom yrket vilket i sig ger en knuff uppåt för den genomsnittliga nivån. Men vad händer när staten plötsligt skjuter till lön för en enskild yrkesgrupp? Ett som är säkert är att det blir en kö av yrken som vill ha samma behandling.
”Sveriges socialsekreterare är rättsstatens kanariefåglar”, skrev Jenny Sonesson i Dagens Samhälle i höstas (13/10). Hon menade att de faller först när trycket på välfärdsstaten ökar, som det gjorde med tillströmningen av flyktingar. Socialsekreteraren fattar myndighetsbeslut som är avgörande för människors liv och det måste vara lika för alla. Det har de alltid gjort, och till skillnad från lärarjobbet sker det oftast i det tysta, under den strikta sekretess som omger stora ingrepp i familjer, exempelvis omhändertagande av ett barn.
Asylinvandringen har gjort situationen mer akut, men kommunernas socialtjänster har under en följd av år drabbats av sjukskrivningar och uppsägningar av socialsekreterare. Detta är ännu ett lågbetalt jobb som kräver högskoleutbildning. Det är ett jobb som måste göras, men som görs under alltmer rättsosäkra förhållanden då kommunerna tvingas ta hjälp av icke utbildad personal. Socialsekreterarnas jobb syns inte på samma sätt som lärarnas, men när det inte längre utförs som det ska kommer det att märkas, var så säker.
Landets sjuksköterskor har sett sina nyutbildade kolleger få snudd på lika bra betalt som dem med många års erfarenhet, efter en flerårig landsomfattande kampanj för högre ingångslöner. Under den gångna veckan fick också undersköterskorna ett nytt avtal som gav dem dryga tusenlappen mer varje månad. ”Ett stort steg mot mer jämställda löner”, anser Kommunal. Specialistsjuksköterskor med minst fyra års högre utbildning anser nog att det borde var deras tur snart.
Nu väntar ännu en sommar med personalbrist och flyttade semestrar. Nästan hälften av landstingen svarar att bemanningsläget är sämre i år jämfört med förra sommaren, enligt SKL. Sjuksköterskebristen är det största problemet. Landstingen och storsjukhusen är ännu hårdare pressade ekonomiskt jämfört med kommunerna och klarar knappt de ordinarie löneökningarna inklusive avgifter och pension. Utan sjuksköterskor stannar Sverige och ropen på att staten ska agera kommer att höras också här.
Det finns extraordinära tillfällen när staten måste gripa in. Finanskrisen 2009 var ett sådant, för att undvika massuppsägningar, och det går att argumentera för att även flyktingkrisen kräver extra stöd till kommunerna. Men S-MP-regeringen har i förhandlingar med Vänsterpartiet anträtt en farlig väg där uppskruvade statsbidrag och särskilda insatser blir standardlösningar för nya problem.
Det kommunala självstyret har rötter från medeltiden och innebär att de lokala medborgarna vet vad som är bäst för dem själva, hur deras skattepengar hanteras mest effektivt. Och de första avtalen i samförstånd mellan fack och arbetsgivare tecknades i början av 1900-talet. Detta är centrala delar av den svenska modellen som också måste värnas, Stefan Löfven.