Det är extra viktigt för dem som nu bor under torftiga förhållanden, på en parkering eller i en park. De har inte hemmets fyra väggar som skydd och är dessutom måltavlor för spott och spe – och hat. Därför är det bra att både frivilliga krafter och polisen har utökat sin närvaro i det område där en kvinna från Rumänien blev beskjuten i Uppsala av maskerade personer i en bil natten till måndagen.
Dådet skapar helt naturligt oro och förstämning. En av EU-migranterna säger till UNT att det känns som att de inte blir sedda som människor, trots att de bara vill tjäna sitt uppehälle och få en bättre framtid. Det är nedslående, men tyvärr inte förvånande att det finns de som känner det så. Det är ju intoleranta grupper som märks mest. Majoriteten är tyst, kanske rentav för tyst.
Trots allt är det få personer som attackerar och trakasserar EU-migranter. Men de verkar i ett sammanhang. Sverigedemokraternas valkampanj i höstas anspelade till exempel skamlöst på fördomar om romer och ”EU-tiggare” och gav åsikterna en viss legitimitet.
Det finns dock många som går mycket längre. Tidningen Expo har kartlagt ett trettiotal forum i sociala medier för personer som inte gillar ”tiggare”. De samlar tiotusentals personer som bland likasinnade kan spy galla över människor de inte har något till övers för. Alla som gör det bidrar till att skapa den miljö som krävs för att någon enstaka person ska gå från ord till handling.
Det är svårt att veta exakt hur omfattande utsattheten är. Mörkertalet är sannolikt stort eftersom många av dem som drabbas drar sig för att kontakta polisen. Men enligt Expo rör det sig om 76 dokumenterade attacker mot EU-migranter i Sverige under det senaste ett och ett halvt året. Det handlar om stenkastning, knytnävar, vandalisering och anlagda bränder.
Det finns en uppenbar risk att attackerna och trakasserierna trissas upp och att förövare går längre och längre om de inte stoppas i tid. Historikern Helene Lööw, expert på extremism, har dragit paralleller till attackerna mot flyktingförläggningar under 1980- och 1990-talet.
Det är sannolikt en kombination av antiziganism och vidare främlingsfientlighet som måste tacklas. Regeringens samordnare i arbetet med utsatta EU-medborgare, Martin Valfridsson, har här en viktig roll att spela för att hitta de rätta strategierna.
En viktig uppgift för att komma tillrätta med otryggheten är att bygga förtroende mellan EU-migranterna och myndighetsföreträdare. Många har dåliga erfarenheter av sådana kontakter hemifrån och det framgår i UNT (22/7) att det också finns en rädsla för att svensk polis ska vräka dem om de tar kontakt.
Om människor inte känner förtroende för dem som har som jobb att skapa trygghet är det svårt för dem att känna tilltro till rättssamhället som sådant.