Redan under presidentvalskampanjen för tre år sedan jämfördes Donald Trump ibland med en åttaåring. Omutligt självsäker, impulsiv och med i bästa fall grunda ämneskunskaper, växlade han mellan rollen som lättkränkt eller mobbare. Med sin twitterknapp förändrade Trump den politiska spelplanen i USA. Vad skulle till exempel motkandidaten Ted Cruz replikera på påståendet att han har små händer? Att Trump minsann är kobent?
USA har vant sig vid nivån och efter hand har också världen fått vänja sig. ”He wrote me beautiful letters … we fell in love”, säger han som påstås vara den fria världens ledare om den grymmaste diktatorn av alla, Kim Jong-un. Alla länder får sin skopa om förhållandena där och vad som borde göras, om de inte bara avfärdas som ”skithålsländer”. Jaha, tänker man och går vidare med sitt. Clownen i Vita huset är inget att bry sig om.
Ändå går det inte att vänja sig. Hela Danmark stannade upp häromdagen. USA:s president vill köpa Grönland! Efter ett halvt dygns trevande misstroende stod det klart att Trump menade allvar. Kanske hade han flugit över Atlanten och fått syn på den stora ön, vem vet? Statsminister Mette Frederiksen fick till slut säga det självklara, att Grönland inte är till salu. Varpå presidenten blev sur och ställde in det planerade statsbesöket i Danmark i början av september.
Rufus Gifford, USA:s tidigare ambassadör i Danmark, bad både Danmark och Grönland om ursäkt för sin presidents beteende. Som förklaring angav han det som många redan tänkt: ”Han är ett barn”.
Inte heller amerikaner har ju vant sig med att ledas av Trump. I alla fall inte den majoritet som trycker på ”disapprove” när de tillfrågas om presidenten gör ett bra jobb. Andelen ligger konstant på 50-55 procent i undersökningarna, medan andelen som gillar Trump ligger på dryga 40 procent. Ingenting anmärkningsvärt, då de flesta tidigare presidenter upplevt både toppar och dalar under sitt ämbete. Det speciella med Trump är andelen osäkra på 3-5 procent, i en undersökning endast en (!) procent. Trump polariserar. Många jublar. Men ännu fler skakar på huvudet. Och inte så få skäms, som Rufus Gifford.
Att dra ett löjets skimmer över världens mäktigaste ämbete borde inte vara en liten sak. Många av världens ödesfrågor har avgjorts i ovala rummet. Allas ögon har riktats mot presskonferenser under tonerna av Hail to the chief, i verkligheten liksom i otaliga storfilmer. Stolthet över sin president är bland det mest uramerikanska som finns.
Det är förstås amerikanska medborgare som väljer om det här ska fortsätta, i november nästa höst. Vi övriga kan bara se på och möjligen hoppas att det som står i Vårdguiden 1177 är sant: ”Det händer mycket i 9-årsåldern. Ofta är barn inte lika öppna med sina tankar och känslor som innan”.