Liknelsen med atlantångaren som svänger långsamt gäller i hög grad utrikespolitiken. Det är viktigt att omvärlden vet var Sverige står, i internationella samarbeten och i samtal om konflikter. Därför innebär ett byte på utrikesministerposten ingen större dramatik, särskilt inte om en partikamrat lämnar över till en annan.

Socialdemokraten Ann Lindes första utrikespolitiska deklaration i riksdagen i går skilde sig alltså knappt alls från företrädaren Margot Wallströms för ett år sedan. Det beror inte på att det inte är någon skillnad mellan de båda, bara att riksdagen inte är platsen att tillkännage det. Den årliga utrikespolitiska debatten handlar om en opposition som torgför sina vanliga argument, om exempelvis Israel, Kina, vapenhandel eller mänskliga rättigheter – och om en utrikesminister som säger att politiken ”ligger fast” på område efter område.

 

Allt tal om att det är en EU-vän som tagit plats i Arvfurstens palats och det nu ska vara slut med den ohälsosamma ”FN-vurmen” i regeringen, det får utvärderas så småningom. ”EU är vår viktigaste utrikes- och säkerhetspolitiska arena”, sade visserligen Ann Linde i deklarationen. Och hon nämnde EU 22 gånger i talet, FN endast fem. Ja, men Lena Hjelm-Wallén (S) hade en snarlik formulering om EU i deklarationen redan för 20 år sedan. Och i fjol nämnde Wallström EU 25 gånger, FN sex.

Ann Linde är en sann EU-vän. Hon har jobbat i Bryssel och har kontakter på alla nivåer, vilka har stärkts av hennes tid som EU- och handelsminister. Diplomati, pragmatism och fingertoppskänsla kan vara den största skillnaden gentemot företrädaren Wallström, egenskaper som leda framåt i relationerna med Kina och Ryssland, trots att politiken ligger fast. Kanske får till och med Linde, utsedd till Årets Palestinavän 2011, en inbjudan till Israel?

 

Där Margot Wallström gick på och ville göra avtryck håller Ann Linde igen. Wallström ifrågasatte vid folk- och försvarskonferensen i Sälen försvarsberedningens hotbild mot Sverige. Linde lagade såren i januari. Wallström krävde en grundlig undersökning om Israels utomrättsliga avrättningar i samband med att landet drabbats av den så kallade knivintifadan 2016. Linde vill se en dialog med båda parterna, Israel och Palestina.

Alliansfriheten ligger fast. Erkännandet av Palestina ligger fast. Ann Linde rör inte reglagen på atlantångaren, det gjorde Margot Wallström så det räckte och blev över. Världen förändras och utrikespolitiken måste följa med. Det kan den göra i sinom tid, men bara om man har en fast grund att stå på.