Det är skillnad på misstroende och misstroende. Efter skandalen i Transportsstyrelsen var det inte solklart för alla hur ansvaret fördelades inom regeringen. En rad ministrar informerades inte i tid och arbetet i regeringskansliet lämnade mycket i övrigt att önska. Egentligen var nog ansvaret statsministerns, men summan av oppositionens misstroende blev att två andra ministrar fick gå samtidigt som försvarsminister Peter Hultqvist räddades av att L och C backade.

Angående socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) är ansvaret solklart. Hon använde Försäkringskassans generaldirektör Anne-Marie Begler som en bricka i ett politiskt spel. Begler sparkades i april i fjol på grund av att hon gjort sitt jobb. Uppdraget var bland att minska kostnaderna för personlig assistans samt att antalet sjukpenningdagar skulle ned till nio per år i genomsnitt. När tidningarna fylldes av kritik för de hårda bedömningarna försökte regeringen smita från ansvaret och låta Begler bära hundhuvudet.

Stundom kan en minister komma undan med sådant, att blanda bort korten och skylla på att ”vi hade olika uppfattningar”. Men Anne-Marie Begler är ingen duvunge. Hon har många decennier av prickfri tjänstgöring i statsförvaltningen. Ett antal med samma bakgrund har slutit upp bakom henne och skrivit brev till Konstitutionsutskottet. Solklart, som sagt.

Annika Strandhäll hade kunnat bytas ut redan i fjol eller i samband med valet. Men hon är en av få S-ministrar i de senaste regeringarna som har en viss karisma och framstår som sympatisk och folklig. Anders Ygeman var den andre och när han fick gå valde Löfven att hålla fast vid Strandhäll.

Nu är socialförsäkringsministerns dagar räknade. Fyra partier har väckt misstroende medan Centerpartiet valt att avvakta. Omröstningen 28 maj behöver sannolikt inte äga rum, oavsett vad C beslutar sig för. Ministrar kommer och går, blir föreläsare eller pr-konsulter. Sverige bärs upp av de som håller vakt på sina ämbeten. Annika Strandhäll muckade med fel person, helt enkelt.