Säg den debatt om skatter som inte innehåller en hänvisning till Djursholm eller jobbet som direktör. ”Vilken glädje har en utsliten undersköterska av att en direktör kan jobba fram till 70 med lägre skatt?”, frågade sig finansminister Magdalena Andersson (S) i förra veckan (TT 25/9). Hon kommenterade ett utspel från Pensionsmyndigheten veckan innan om att pensionärer i själva verket betalar mindre i skatt än yrkesarbetande.
Den så kallade pensionärsskatten har varit central för Socialdemokraternas angrepp på allianspartierna under drygt ett decennium. Att radera ut skillnaden i beskattning (och arbetslinjen) har setts som en hederssak. Och så kommer myndigheten och påstår att skatten inte existerar. Uppläxningen från finansministern lät inte vänta på sig. Pensionsmyndigheten hade tagit med den extra skattereduktionen för dem som jobbar efter 65-årsdagen i sina beräkningar, och dessa blir fler och fler.
Den viktiga frågan ”vad får jag i pension?” besvaras sällan av politiker som kommer med utspel om pensionen. ”Alldeles för lite” eller ”mindre än hälften” (jämfört med slutlönen) är vanliga omdömen från dem som gått i pension. Men en tumregel är att en vanlig löntagare får ungefär två tredjedelar av sin lön i pension när hen fyller 65. En månadslön på 30 000 kronor ger alltså 20 000 i allmän- och tjänstepension. Den som pensionssparat själv får förstås mer.
Eventuellt bortfall beror på att man jobbat mindre. Nästa år kan man tidigast gå i pension vid 62 års ålder och för den som väljer att göra det minskar månadsutbetalningarna med 18 procent, till 16 400 kronor i exemplet ovan. Om man ändå hunnit jobba i 42 år, vill säga. Tack vare skattereduktionen lönar det sig rejält att fortsätta jobba efter 65. Den som jobbar till 67 år får 14 procent mer i pension, och den som orkar till 70 hela 43 procent mer, alltså nästan lika mycket i pension som man hade i lön. Allt enligt beräkningar från Pensionsmyndigheten.
Att systemet upplevs som orättvist beror framför allt på två saker. Dels att yrken ser mycket olika ut – att vissa med slitsamma jobb (fysiskt eller psykiskt) knappt orkar till 60 medan andra glatt kan fortsätta till 70-årsdagen. Dels att många, framför allt kvinnor, jobbat mycket deltid, varit sjukskrivna eller vårdat barn eller gamla föräldrar. Många äldre har inte jobbat alls och har endast garantipension, medan andra har marginellt högre pension.
Ett hållbart pensionssystem kan dock inte kompensera för sådant som beror på annat, som dålig arbetsmiljö eller bristande jämställdhet. Detta måste åtgärdas på andra sätt. Det är ju inte heller rättvist att den som arbetat i 40 år bara har en något högre pension än den som jobbat lite eller inte alls.
Förutom mindre arbete finns det en sak till som kan få din pension att minska. Varje höst gör Pensionsmyndigheten en balansräkning för hela pensionssystemet, där man tittar hur mycket lön som betalats ut i Sverige och hur mycket som finns i buffertfonderna. Summan måste vara i nivå med vad som ska betalas ut i pension under samma tidsperiod framåt. Om börsen sjunker och ekonomin krymper utlöses en ”broms” i systemet som innebär att pensionerna inte räknas upp lika mycket som inkomsterna ökat. Detta har bara skett en gång hittills, i spåren efter finanskrisen 2009.
Pensionssystemet är krångligt, alltför krångligt. Politiker borde inte bara ägna sig åt att ställa en grupp pensionärer mot en annan och tala om hur knapert det är. Det är också viktigt att systemet håller ihop och att den tydliga kopplingen till jobb behålls.
Många svenskar har en hygglig pension, men ändå långt ifrån bra. Varje extra hundralapp skulle göra stor skillnad. I stället för att bekymra sig om direktörer som jobbar till 70 vore det bra om finansministern återställde skatten på investeringssparkonton (ISK), och kanske i stället införde någon extra morot för privat pensionssparande. Och att hon var ännu tydligare med att det måste löna sig att jobba.