Mycket tyder på att Socialdemokraterna inte längre är Sveriges största parti. I den stora Novusundersökningen för februari, med drygt 3 000 väljare som svarat, går Sverigedemokraterna upp i täten med 23,9 procent mot 23,2 för S. Flera andra mätningar bekräftar det historiska skiftet i toppen.

Ingenting är säkert, förstås, det är nästan 18 månader sedan det var val till riksdagen. Men ska man döma av reaktionerna inom socialdemokratin är krisen akut. Januariavtalet ifrågasätts dagligen och Stefan Löfvens ledarskap ungefär varannan dag. Utspel som ska stoppa läckaget till SD (stryp invandringen och skärp straffen) blandas med utspel som ska hindra flykten vänsterut (satsa mer på välfärden).

 

Aftonbladets ledarsida (20/2) kräver att Januariavtalet ”utvecklas”, det vill säga blir mer socialdemokratiskt. Men vad är det? Den oheliga alliansen av moderater, kristdemokrater och vänsterpartister har redan (med stöd av SD) satt regeringen på plats om extra pengar till kommuner och regioner, och i går kom samma partier med ett gemensamt förslag om arbetskraftsinvandringen. Ordning och reda på arbetsmarknaden är sannerligen en gammal paradgren för S.

Nervositeten kom till uttryck när finansminister Magdalena Andersson i veckan pressades av SSU och LO om innehållet i den utlovade skattereformen. Enligt Januariavtalet ska reformen både minska klyftor och sänka skatt på jobb och företagande. Finansministern försökte blidka de sina med att tala om skattehöjningar för dem som kan betala.

När C och L ifrågasatte inriktningen svarade hon inte som en S-topp med självförtroende hade gjort, genom att vagt tala om skatter som kan behöva höjas och vässa klorna inför hårda förhandlingar. I stället for hon ut om ”tönterier” med skattesänkningar för rika som minsann prövats förr, utan tanke på att sådana som Ingvar Carlsson (reformen 90/91) och Göran Persson (arvsskatt med mera) i så fall hörde till töntarna.

 

Det här duger inte. Och som vanligt de senaste åren finns ingen anledning att glädjas för det traditionella regeringsalternativet heller. Ulf Kristersson (M) driver på mot regeringen men glädjen kan bli kortvarig. Det går bra för det som kallats ”högerblocket”, men inom detta block är nu SD (enligt Novus) exakt lika stort som M och KD ihop.

De enda partier som gynnats under det dryga året med Januariavtalet är Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, alltså de som skulle uteslutas. Socialdemokraternas kris är också allianspartiernas. Pressen som ledde fram till Januariavtalet var stark, och den kommer bara att öka när avtalet väl rivs upp, vilket kan komma att ske mycket snart.