I förra veckan deporterades Human Rights Watch-chefen Omar Shakir från Israel. I sitt arbete med att bevaka frågan om mänskliga rättigheter i Israel och Palestina anklagades Shakir av den israeliska staten för att ”bojkotta Israel”. Den så kallade BDS-lagen (Bojkott, desinvesteringar, sanktioner) från 2017 ger Israel den möjligheten.

”Det är en farlig utveckling. Jag är utbytbar men tror tyvärr den här åtgärden kan följas av fler. Vårt arbete är under stark press. Att kritisera och påpeka fel går bra, inte att uppmana till aktioner. Men Human Rights Watch tar varken ställning för eller emot en bojkott av Israel”, säger Omar Shakir från sitt kontor i Ramallah på Västbanken. Vi, en grupp med åtta journalister, träffade honom dagen efter beskedet, för tre veckor sedan.

 

BDS är en internationell kampanj som driver krav på bojkott mot israeliska varor så länge ockupationen av Palestina och folkrättsbrotten på ockuperad mark pågår. Den som stöder kampanjen nekas inresevisum till Israel, men Omar Shakir är den förste att avvisas med stöd av lagen. Högsta domstolen skriver att beslutet gäller Shakir personligen, och inte påverkar möjligheten för Human Rights Watch eller andra människorättsorganisationer att verka i Israel.

Rent konkret kan bojkotthotet handla om varor från plantager som sätts upp av bosättare på ockuperad mark, ett tydligt brott mot Genévekonventionen (1949). Dessa paketeras och exporteras med etiketten ”Made in Israel”.

Omar Shakir anser det lika naturligt att uppmana till aktioner mot stater som inte respekterar internationell lag och rätt som mot företag som utnyttjar barnarbetare. ”Enkelt uttryckt säger domstolen att yttrandefrihet i Israel inte inkluderar försvar av palestinska rättigheter … Det är farligt. Lagen kan få effekter för journalister, akademiker och andra potentiella måltavlor”, säger han i en intervju med Dagens ETC (16/11).

 

Ur Israels perspektiv har man för det första rätt att existera som självständig stat, och för det andra rätt till de säkerhetsarrangemang som krävs för detta. Om det innefattar ökad kontroll över ockuperad mark så får det bli så. Omvärldens bristande förståelse för Mellanösterns enda demokrati, omgiven av stater som vill förinta den, är milt sagt irriterande för Israel.

Känsligheten för påpekanden om brott mot internationell rätt har gradvis ökat under Netanyahus senaste regering. Allt oftare spelas också ”antisemit-kortet” ut, att kritik mot Israel skulle vara liktydigt med antisemitiska åsikter.

Oppositionen mot den förda politiken i Israel har krympt och närapå försvunnit. Vilken regering som än tillträder i mitten på december, eller efter ännu ett nyval, så kommer inte palestinska rättigheter eller nya fredsförhandlingar att ligga högt på dagordningen.

 

Donald Trumps popularitet är större i Israel än någon annanstans i världen, inklusive USA. Det började med att han drog sig ur kärnavtalet med Israels huvudfiende Iran och fortsatte med ambassadflytten till Jerusalem. Godkännandet av bosättarpolitiken nyligen blev bara en bekräftelse: Fortsätt på den inslagna vägen!

”Ompröva beslutet”, sade EU:s talesperson Maja Kocijancic om deportationen av Omar Shakir, och tillade att stöd till personer som arbetar för mänskliga rättigheter är en integrerad del av EU:s policy. EU är en viktig röst. Det finns också andra som fortsätter sitt arbete för mänskliga rättigheter. En röst inne på Västbanken har tystnat, vilket betyder att dessa andra måste tala högre. Inget varar för evigt. Och om ett år kan USA ha en ny president.