Erik Bengtzboe är en moderat med en sprikrak politisk karriär. Tidigare ordförande i ungdomsförbundet MUF, nu riksdagsledamot och partiets arbetsmarknadspolitiske talesperson och snart mogen för ännu större uppgifter. Trodde man.

Men han tycks också tillhöra den procent av mänskligheten som inte kan låta bli att tillskansa sig pengar när möjligheten dyker upp. Liberalen Emma Carlsson Löfdahl visade nyligen samma brist på omdöme, i grunden att man inte kan skilja egna pengar från andras. Det har i båda fallen blivit mycket pengar över tid när man lägger ihop det, men egentligen handlar det om småsummor för folk i karriären. Men vissa kan bara inte låta bli.

Bengtzboe bor med sin familj i en bostadsrätt i Stockholm, så långt är allt normalt. Men så skrev han sig i sin mors hus i Nyköping, och vips förvandlades hans egen bostad till en övernattningslägenhet. Då har man rätt att få en del av hyran betald av riksdagen, och det har Bengtzboe utnyttjat.

Fallet är mer komplicerat än så då Bengtzboe också ställde upp i valet till Nyköpings kommunfullmäktige 2014, vilket förutsätter att man är skriven i kommunen. Aftonbladets granskning är en snårig historia av brevlådor som satts upp, sophämtning och ett byte av Nyköpingsadress, från mammans hus till ett fritidshus, efter att tidningen börjat ställa frågor.

Det ingår så att säga i sjukdomsbilden att man, trots sina tidskrävande uppdrag, lägger mycket kraft på att utnyttja systemet till max. ”Jag har bara följt regelverket” är en fras som hörts många gånger i dessa sammanhang, från politiker såväl som från företagsledare. Ansvaret för mitt agerande ligger ytterst på styrelsen eller lagstiftaren. De får väl ändra reglerna, då.

Men regler som ändras hela tiden, och som kräver mycket administration, gör det bara krångligare för dem som verkligen bor ute i landet och behöver en övernattningslya för att kunna utföra sitt uppdrag. Det borde räcka om alla bara ställde sig frågan: Har jag rätt till de här pengarna eller är det skattebetalarnas?