Om det hade handlat om att Ungern försöker avvisa flyktingar från katastroferna i Mellanöstern så hade det åtminstone funnits ett slags logik i den ungerska regeringens linje. Men här handlar det om flyktingar som redan kommit in i landet och som till varje pris vill komma vidare, i första hand till Tyskland. Ungerns nationalistiska regering vill inte acceptera flyktingar i landet, men håller ändå kvar dem som är där.
Konsekvenserna låter inte vänta på sig. Bedragare och kriminella ligor dras till stationen som flugor till en sockerbit. För människor på flykt kan chanstagningen att lägga sitt liv i händerna på dem tyckas vara det minst farliga. Resan kan sluta med kvävning i en lastbil på andra sidan gränsen till Österrike.
Kontrasten mot den tyska regeringens hållning kan inte vara större. Tyskland ger inte asyl åt alla – det gör inget land – och asylsökande från Balkanländerna har lika svårt att göra sin sak trovärdig där som på andra håll. Men den tyska grundhållningen präglas av humanism. Flyktingar betraktas inte som ett hot mot landet och inga ledande politiker sprider vidare de myter om muslimer eller andra som hörs på andra håll.
Just detta är tänkvärt också på ett annat sätt. Förbundskansler Angela Merkel har talat om flyktingkrisen i ordalag som kraftigt avviker från de försiktiga formuleringar som är så vanliga på annat håll. Resultatet tycks vara att opinionen påverkats positivt. Det finns oro och det finns högerextremism, men enligt opinionsinstitut ZDF så har stödet för uppfattningen att Tyskland kan klara av flyktingströmmen ökat från 54 procent i juli till 60 procent i augusti.
Säkert spelar det också en roll att många tyskar inser att landet behöver folk för att upprätthålla tillväxten och välståndet. Enligt ZDF anser två tredjedelar av tyskarna att invandringen behövs för att säkra landets framtid.
Tyskland har också en historia av att ta emot och bereda plats för långt större flyktingströmmar än dagens. När nazisternas Tredje rike hade krossats 1945 befann sig mellan 12 och 14 miljoner människor med tysk bakgrund på flykt västerut. Jämfört med detta siffror bleknar dagens flyktingkatastrof – och får talet om ohanterbara ”volymer” att framstå som okunnigt.
Flyktingarna efter kriget integrerades givetvis inte genast och det underlättade att de åtminstone hade ett gemensamt språk med det nya landet (Västtyskland). Men om något utmärkt flyktingar i alla tider, oavsett språk och bakgrund, så är det viljan att bli en del av det nya samhället. Och de myter som i dag sprids om muslimer har sin närmast exakta motsvarighet i myter om judar och katoliker i samband med andra invandringsvågor.
Kan kortsyntheten och rädslan brytas vid det EU-toppmöte som hålls i dag? Det är tveksamt. Men något acceptabelt alternativ till den linje om gemensamt ansvar som drivs av Tyskland, med svenskt stöd, finns inte.