"Hultqvist-doktrinen"

Nato tycks nu bli en valfråga 2018.

2 september 2015 15:39

Både Centerpartiet och Kristdemokraterna ansluter sig nu till den ståndpunkt som länge drivits av Folkpartiet och som, ganska diskret, också delats av Moderaterna. Sverige bör söka medlemskap i försvarsalliansen Nato.

Vad gäller KD har ställningstagandet länge legat i luften. För Centerns del är det en rejäl omsvängning – partiet har alltid hållit hårt på det som med ett alltmer missvisande uttryck kallats neutralitetspolitiken.

Debattartikeln i tisdags av Annie Lööf, Kerstin Lundgren och Daniel Bäckström (talespersoner för utrikes- respektive försvarspolitik) klargör att man samtidigt säger nej till stationering av kärnvapen och utländskt trupp på svensk mark. Man vill också att Sverige och Finland ska söka medlemskap samtidigt.

Inget av detta är konstigt. Samma sak har sagts hela tiden från andra borgerliga partier och politiker. Och Natolandet Norge tillåter inte heller kärnvapen eller utländsk trupp på sitt territorium.

Två politiska förutsättningar måste uppenbarligen uppfyllas för att Natoanslutningen ska bli av. Dels måste debatten i Finland ta samma vändning som den börjat göra i Sverige, dels måste de svenska Socialdemokraterna vara med på tåget. I en fråga av denna dignitet måste det finnas solitt stöd på båda sidor av blockgränsen.

I praktiken ”äger” Socialdemokraterna Nato-frågan. Det är alltså rörelserna inom S som bör studeras noga inför valet 2018. Några omständigheter bör då noteras.

För det första har samarbetet med Nato utvecklats betydligt mer under den S-ledda regeringen än vad som skedde under alliansens tid vid makten. Samtidigt utvecklas det bilaterala samarbetet med våra nordiska grannländer – och med USA. Men det håller knappast att dra några långtgående partipolitiska slutsatser av detta. Det är säkerhetsläget som steg för steg har förändrats.

För det andra håller S-retoriken vad gäller Nato-medlemskap på att bytas ut. Förut handlade den om oberoende och alliansfrihet som ett överordnat värde. Nu heter det i stället att Nato-medlemskap ändå inte har någon stor praktisk betydelse vid en kris eftersom allt kan förutses gå mycket fort. Det är därför som de bilaterala samarbetena, som inte kan bromsas av Natos beslutsstrukturer, fördjupas.

För det tredje innebär denna ”USA och Norden i stället för Nato”-linje att Socialdemokraterna kan lägga sig just där en stor opinion i Sverige sannolikt befinner sig och därmed vinna en debatt om Nato, åtminstone 2018. För det fjärde betyder förvandlingen av Natofrågan från en ideologisk till en rent praktisk fråga att partiet samtidigt lämnar öppet för en annan bedömning i ett senare skede. En utförlig analys av denna ”Hultqvist-doktrin” kan läsas på den blogg om försvars- och säkerhetspolitik som drivs av Miljöpartiets tidigare ledamot av försvarsutskottet, Annika Nordgren Christensen.

”Hultqvistdoktrinen” är betydligt mer genomtänkt än de innehållslösa formuleringar som länge varit standard när ledande socialdemokrater försökt motivera ett nej till medlemskap i Nato. Det betyder dock inte att den är invändningsfri. USA gör helt klart bedömningen att det är nödvändigt för både USA självt och för Nato att visa beslutsamhet inför tänkbara nya ryska framstötar efter annekteringen av Krim. Det innebär att man ser över samarbeten och utfästelser av olika slag. Och det innebär i sin tur att de Nato-medlemmar som känner sig hotade är angelägna om bästa möjliga relationer till USA. Samtidigt kan länder som Sverige, som bara har ett ”partnerskap” med Nato, komma i andra hand om militäralliansen måste koncentrera sina insatser. Tröskeln för den som vill kränka ett Natoland kan vara högre än tröskeln för att kränka ett land som står utanför.Och det finns många andra tänkbara lägen än ett rent krigsfall där allt måste gå mycket snabbt.

Med Hultqvistdoktrinen kan vi alltid göra en ny praktisk bedömning längre fram och till sist ändå gå med i Nato. Kanske är det också det som är uträkningen.

Håkan Holmberg

Politisk chefredaktör

Söndag

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!