Men lika ofta kan skälen för en ny arena stavas ren prestige. Kommunledningar med arenafeber tror sig kunna ”sätta kommunen på kartan” och stärka det egna varumärket. Visst, det finns kommuner som lyckas med detta, men de är inte många. När arenorna blir fler blir det svårare att sticka ut i mängden. De nya anläggningarna får därför sällan så stora marknadsföringsfördelar som beslutsfattarna trott. Ett antal kommuner blir därför sittande med arenor, som ofta kostat för mycket att bygga och dessutom kräver stora summor i fortsatt drift och underhåll.

Även kommunalrådet Mohamad Hassan (FP) tycks ha fått en släng av arenafebern. I en debattartikel i UNT (5/8) målar han upp en bild av Uppsala som en framtida idrottsstad.
Visst, Hassan har en poäng när han pekar på idrottens betydelse för en förbättrad folkhälsa. Men det är inte bredd-idrotten eller vardagsmotionärerna som Hassan i första hand tycks vilja satsa på. I stället är det förbättrade förutsättningar för idrottens spets, det vill säga elitidrotten, som avhandlas i artikeln. Särskilt tydligt är detta när han skriver om rustningen av Studenternas: ”arenan bör ha en publikkapacitet som klarar internationella träningsmatcher och EM-gruppspel. Sådant kan bidra till att Uppsala som eventstad kan växa”, skriver Hassan som också påpekar att man måste ”bygga så att arenan får ekonomiska förutsättningar att så långt som möjligt klara sig på egen kraft”. Det är visserligen en god ambition, men den ger inga garantier om faktiska inkomster.


I våras stod det klart att idrotts- och fritidsnämnden skulle bli tvungen att dra åt svångremmen. Besparingarna skulle främst drabba Fyrishov, med höjda priser som följd. Det befarades bland annat att föreningar, som Uppsalaflickorna med 2 800 aktiva medlemmar, inte skulle ha råd att vara kvar. Efter hand har dock läget ljusnat. Det senaste beskedet är att eventuella hyreshöjningar för de så kallade special-hallarna kommer att bli begränsade och fördelas över tid. Exemplet visar dock hur enkelt det är att försämra förutsättningarna för breddidrotten. Arenafebern resulterar ofta i påkostade hallar, men vilken nytta gör de om föreningarna inte har råd att hyra dem?