Krigets fasor, slag och strategier upphör aldrig att skrämma och fascinera. Den som vill lära sig mer om denna tragedi har inte svårt att stilla sin kunskapstörst med böcker, filmer och populärvetenskapliga tidningar.
Sverige är ett av de länder i Europa som tack vare tur och många omständigheter förskonades från krigets grymma vardag. Vi har inga krigskyrkogårdar eller monument i våra städer över stupade. Det finns inte berättelser i var och varannan familj om vilka i den äldre generationen som dog unga.
Den lyckosamma historien gör att krigsslutet i dag inte är laddat med samma allvar i Sverige som i många andra länder. Länge sopades också obekväma sanningar under mattan. Sverige utvecklades under efterkrigstiden till den ”moraliska stormakten”. Det odlades en myt om neutralitetspolitikens förträfflighet som stod i bjärt kontrast mot moraliskt tvivelaktigt agerade. Inte heller ville många kännas vid att de rasbiologiska idéströmningar som blev omöjliga efter Förintelsen har en lång svensk historia.
Avståndet till den delade europeiska erfarenheten av kriget gjorde att argumentet om EU som ett fredsprojekt inte intuitivt fick fäste i den svenska debatten. Medlemskapet i EG blev i förstone en ekonomisk fråga. Men sakta men säkert har Sverige tagit plats i den europeiska politikens mittfåra. Det märks inte minst i de kraftiga markeringarna mot Rysslands folkrättsvidriga agerande i Ukraina och försvar för europeiska principer.
I upptakten till sjuttioårsdagen har det först en märklig debatt om vem som vann kriget. Det heter ju att segrarna skriver historia, men det som komplicerar saken är att de allierande bestod av både de demokratiska länderna med Storbritannien och USA i spetsen och diktaturen Sovjetunionen. Dess arvtagare Ryssland har i och med president Vladimir Putins allt mer auktoritära styre börjat trumma in budskapet att Europa har Röda armén att tacka för segern. Inte minst på Aftonbladets kultursidor har det hörts ekon av denna hållning.
Ingen seriös person kan ifrågasätta Sovjetunionens roll för att besegra Nazityskland. Inte heller att människorna i Sovjetunionen betalade ett fasansfullt högt pris i människoliv under andra världskriget. Problemet uppstår när förståelsen för detta övergår i en relativisering av Sovjetunionens motiv och ansvar för krigsutbrottet och dess följder. De människor och länder som hamnade bakom järnridån fick inte uppleva verklig fred förrän efter Berlinmurens fall 1989 och sovjetdiktaturens slutgiltiga sammanbrott två år senare.
I dag är krigets förlorare, Tyskland sedan länge en stabil demokrati. Ryssland har däremot inte gjort upp med sin sovjetiska historia ännu. Det borde alla i den svenska debatten förstå.