”Sverige är på väg att lämna den akuta flyktingkrisen för att gå in i en etableringsfas”. I en intervju i Dagens Nyheter (15/12) försöker statsminister Stefan Löfven gjuta mod i utarbetade tjänstemän på Migrationsverket, poliser och socialsekreterare runt om i kommunerna.
Men egentligen är nog den första fasen, att ordna tak över huvudet och se till att asylansökan kan lämnas in, den lättaste. Nästa steg är väntan på besked om uppehållstillstånd, för närvarande 1-1,5 år. Och där syns redan många tecken på att myndigheterna saknar kontroll. UNT har berättat om företag som erbjudit undermåligt boende och usel service för stora belopp. Liknande historier finns i de flesta lokaltidningar. Och Expressen avslöjade häromdagen att många satt i system att ta på sig gode mans-uppdrag för 20-30 ensamkommande barn.
Den sista delen av etableringen i Sverige är att kunna få ett jobb och försörja sig och sin familj. Och där finns det minst sagt mycket att göra. Regeringen gör hittills ingenting.
Ett första steg vore att stoppa utvisningen av familjen Ahmadi från Uppsala till Iran. Urmakaren Mehdi Ahmadi kom hit 2011 och har jobbat sedan dess. Men så glömde hans arbetsgivare att lägstalönen höjts med 180 kronor till 19 680 kronor. Det korrigerades efter fem månader, men Migrationsverket är obevekligt. Arbetstillståndet förlängs inte och familjen utvisas. Arbetsgivaren har inte uppfyllt kollektivavtalets norm.
”Det kan tyckas fyrkantigt”, säger Johan Arvidsson Wemmert på Migrationsverket, och det kan det verkligen. ”Men någonstans måste gränsen gå”, tillägger han. Och det måste den ju. Men vad är egentligen skälet till att vi har kollektivavtal och tycker att dessa ska följas? Mehdi Ahmadis arbetsgivare förklarar saken bäst: ”Syftet är att försvara arbetstagarna, inte att förstöra för dem. Jag har gjort fel här, och jag ska göra rätt för mig”, säger han.
Familjen Ahmadi är ett mönsterexempel på hur man kan etablera sig i ett nytt land. Men nu sitter tusentals nyanlända och hör att de kommit till ett land med en ytterst stelbent byråkrati och en arbetsmarknad med höga trösklar där man är innanför eller utanför. Budskapet till det lettiska byggföretaget i Vaxholm för elva år sedan, ”go home”, ekar fortfarande över landet, liksom uppmaningen att det är enklast att jobba svart.
För en månad sedan beslutade sex partier i en flyktingöverenskommelse om att utvidga rutavdraget, uppenbarligen efter hårt tryck från allianspartierna. Det är ett litet steg i rätt riktning men hela arbetsmarknaden måste reformeras. Det som borde varit uppenbart länge blir nu nödvändigt på grund av alla nyanlända. Det måste också en arbetarregering inse.
Sverige är känt över världen som ett öppet land. Men öppenheten har alltid tagit slut strax efter gränsen. Nu kan vi också bli kända som landet som kastar ut folk som fått 900 kronor för lite i lön. Är det ett rimligt pris för att hålla LO på gott humör, Stefan Löfven?