Som vanligt inför ett EU-val säger somliga att unionen kan bli en superstat styrd av byråkrater och storföretag. Nästan exakt dessa formuleringar kan läsas i valbroschyrer från såväl V som SD. Många tar säkert intryck. Men här finns en paradox.

I Sverige finns en utbredd föreställning att om bara ett problem lämnas över till FN så kommer viktiga och bindande beslut snart att fattas. Men FN har inga sådana befogenheter. Den handlingsförmåga – rätt att fatta bindande majoritetsbeslut i gemensamma angelägenheter – som de flesta tycks önska existerar inte inom FN.

Däremot finns en sådan handlingsförmåga inom EU – men då beskrivs den i stället ofta som ett hot. Länderna ska väl ändå få bestämma själva?

Det får de också, i en mängd väsentliga avseenden. Men det speciella med EU är att unionen vid sidan av det så kallade mellanstatliga samarbete som är typiskt exempelvis för FN också har betydande inslag av överstatlighet. Medlemsländerna har enats om att i vissa frågor avstå från sin egen suveränitet till förmån för gemensamma organ och gemensamma regler och bestämmelser. Man avstår från en del av sin egen suveränitet, men får i gengäld del i andras.

Det har naturligtvis en förklaring. EU:s föregångare, Kol och stålunionen, tillkom för att förhindra nya rustningar och nya krig mellan europeiska grannar. Därför ställde dåvarande Västtyskland, Frankrike, Italien och Beneluxländerna delar av sin industri under gemensam, överstatlig, kontroll. För att stärka fredsprojektet ytterligare har man steg för steg försökt integrera ekonomierna genom ökad rörlighet för varor, tjänster, människor och idéer. Det förutsätter till stor del överstatliga beslut. Och när ekonomierna integreras så behövs också mer politiskt samarbete – miljöfrågorna är uppenbara exempel.

Det är något helt annat än en ”superstat” som kör över de enskilda medlemsländerna. Inga nya uppgifter kan föras över till EU om inte alla länders regeringar är överens och i det dagliga arbetet deltar alla länders representanter på lika villkor. Utan EU, och utan dessa beslutsregler, skulle kontinenten domineras av ett fåtal stormakter precis som i många århundraden tidigare. Förmodligen skulle de också alla ha krävt en generell vetorätt efter mönster från FN. De politiker som började bygga upp det som nu är EU efter andra världskriget visste vad de ville undvika.

När SD och V vill ge intrycket att de nu är för fortsatt svenskt medlemskap men mot möjligheten till bindande gemensamma beslut så är det en självmotsägelse. Reducerar man EU till ett tandlöst mellanstatligt konfererande utan riktiga beslutsmöjligheter så upphäver man själva poängen med unionen.

Men förutsättningen är att de demokratiska krafterna dominerar, såväl i EU som sådant som i medlemsländerna. I FN kan alla vara med, i EU ska det bara finnas demokratier. Därför är det också viktigt hur man röstar i morgon.