Påståendet ”vi måste sänka trösklarna till arbete” leder ofta till reaktioner om att man vill ha tillbaka klassamhället med herrskap och tjänstefolk. Det sägs innebära att horder av människor, till exempel nyanlända och ungdomar utan gymnasieutbildning, skulle få slita med enklare jobb i en evig cirkel där man knappt kan betala hyran. Samtidigt som andra kan luta sig tillbaka och säga att vi har full sysselsättning.

Men så ska vi naturligtvis inte ha det. De allra flesta jobb som försvinner gör det av goda skäl. Teknisk utveckling som gör att själsdödande arbetsuppgifter försvinner måste välkomnas. Jobb som inte kräver högskoleutbildning kan numera inte utföras av vem som helst. Det krävs upplärning, utbildning och de som har dessa jobb känner yrkesstolthet. Det ska också välkomnas. I många länder finns mängder av enkla jobb kvar, där innehavaren böjer på huvudet för dem som lyckats bättre. Detta har vi lämnat bakom oss i Sverige, och det finns ingen väg tillbaka.

Att vissa alltid kommer att behöva stöd för att kunna jobba, och att det tillfälligt krävs enklare praktik och sysselsättning för att bryta utanförskap, det är en annan sak. Detta är inte en del av den ordinarie arbetsmarknaden.

De som talar om nya ”enkla jobb” i Sverige gör det mot bättre vetande. Kraftigt utökade ruttjänster, till exempel, är inte enkla jobb. De innebär ett ökat småföretagande och att nya branscher växer fram. Rutjobb är en väg till delaktighet i samhället, bort från svartarbete och utanförskap. Statsminister Stefan Löfven drömmer gärna om nya industrijobb men det är tjänstesektorn som kommer att fortsätta växa. Och de med tjänstejobb känner stolthet över att bidra till samhället.

Lägre ingångslöner betyder inte låglönejobb. Fackföreningarnas taktik med höga ingångslöner har inte lett till högre löner, bara till en mer sammanpressad lönestruktur. En 19-åring som får 22 000 för sitt första jobb i hotellbranschen blir naturligtvis överlycklig. Men det är inte rimligt att den som jobbat tio år får 800 kronor mer än en nyanställd, ett faktum som en undersköterska berättade om häromdagen. Fler måste komma in i jobb och ingångslönen är den högsta tröskeln.

Lagen om anställningsskydd (las) är också en tröskel till arbetsmarknaden. Men den är mer mental än faktisk. Föreställningen om trygghet lever stark hos arbetstagare med lång anställningstid, liksom hos företagare som tror att det innebär ett livsåtagande att ge någon ett jobb. Problemet i dag är snarare att las kringgås vid så många uppsägningar. Lagen behöver moderniseras, särskilt vad gäller mindre företag, men tryggheten måste finnas kvar. Den upplevda tryggheten måste vi däremot göra oss av med.

Det riksdagsparti som hittills bäst förstått utmaningarna Sverige står inför är Miljöpartiet. MP vill utöka rut och underlätta för nyanlända att bli företagare (SVT 8/11). Kan man övertyga den gamle metallbasen Löfven om tjänstesektorns möjligheter och alliansen om behovet av trygghet, då finns chansen till en arbetsmarknad som klarar de kommande utmaningarna.