En man i Vladimir Putins krets

Sergej Markov talar kanske inte direkt för Vladimir Putin. Blir hans utfall mindre problematiska för det?

11 juni 2014 16:59

Många måste ha studsat när den ryske statsvetaren Sergej Markov i söndags intervjuades av Svenska Dagbladets Anna-Lena Laurén: Europas mål är att ”förstöra Ryssland”. Västeuropéer ser på ryssar på samma sätt som nazisterna såg på judar. Värst av alla är Sverige, Finland, Polen och de baltiska länderna. ”Russofobin” kan starta ett tredje världskrig. Valet i Ukraina var inte friare än valet i Syrien. Det naturliga är att Ukraina delas på mitten, med rysk kontroll över de södra och östra delarna. Med mera i samma stil.

Markovs roll är inte helt uppenbar. Han driver en tankesmedja och har sedan 2012 Vladimir Putins uppdrag att vara dennes ”personliga sändebud”. Om det betyder att allt han säger också motsvarar vad Putin själv tänker kan ingen säkert veta. Sveriges tidigare Moskvaambassadör Sven Hirdman tonar ned Markovs betydelse genom att säga att han snarare är en av ett par hundra personer som brukar få sammanträffa med Putin på konferenser.

Kanske är det så. Men påverkar det bedömningen av vad Markov faktiskt säger? Även om Putin själv kanske inte tycker exakt detsamma så är det ändå uppseendeväckande att en person med en sådan världsbild och ett sådant sätt att uttrycka sig accepteras som medlem i kretsen runt Rysslands president, även om det skulle vara fråga om en krets som är ganska vid. Om det går an att tänka och argumentera på det sätt som Markov gör i Putins närhet så är det i sig ett tillräckligt skäl för omvärlden, och i synnerhet för de länder som Markov nämner, att följa utvecklingen noga.

Man ska också minnas att praktiskt allt som Markov sade i olika varianter har sagts både av officiella ryska företrädare och i den mer vulgära propagandan under vårens krismånader. Ett syfte med propaganda på denna låga nivå är antagligen att visa den demokratiska oppositionen att regimen är beredd att gå hur långt som helst för att behålla kontrollen. Och den yttersta orsaken till Rysslands agerande mot Ukraina är naturligtvis Putins oro för att få en historiskt och kulturellt närstående demokratisk stat som omedelbar granne. De nationalistiska överslagen fyller regimens behov av en ny ideologi där de egna maktintressena kan draperas, efter sovjetkommunismens sammanbrott.

En annan sak är att den ryska ockupationen av Krim och strategin för att underminera Ukrainas självständighet hittills knappast fått de effekter som måste ha avsetts. Åt Krim är kanske inte så mycket att göra så länge Putin är kvar vid makten, men infiltrationen i öst har hittills inte underminerat den ukrainska staten. Tvärtom fick den nya ledningen förstärkt legitimitet genom presidentvalet. Natos närvaro i Polen och Baltikum har förstärkts, liksom Ukrainas orientering mot EU och Västeuropa.

Möjligen spelar insikten om detta också en roll för Sergej Markovs ordval.

Håkan Holmberg

politisk chefredaktör

Signerat

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!