Många har kommenterat det Facebook-inlägg där SD:s partisekreterare Richard Jomshof nämner den politiska ordningen i Ungern som en förebild. Ungern avviker starkt från de europeiska demokratiska normerna genom att författningen justerats så att det ska bli svårt eller omöjligt att byta regering och genom att mediernas frihet mer eller mindre upphävts. Som Jomshof talar tänker uppenbarligen partiets elitgrupper.
Det är inte heller överraskande. Extrema partier har en extrem världsbild. De anser sig dra till strid i en ödesmättad kamp för nationens framtid eller anser sig vara garanten för att den historiska utvecklingen ska ta en viss vändning. Därför har de också en annan inställning till den politiska makten än vad vanliga, demokratiska, partier har.
Har makten väl erövrats så ska maktskiftet vara oåterkalleligt. SD:s riksdagsledamot från Uppsala, Pavel Gamov, sade i en intervju i UNT 28 december att ”vår långsiktiga ambition är att få bort de andra partierna.”
Idésambandet är lätt att se. SD:s ledande personer tror på fullt allvar att Sverige är utsatt för ett existentiellt hot genom invandring av människor med ”främmande” kulturer. Det äkta och genuina Sverige, fritt från sådana inslag, måste återskapas för att harmoni och trygghet ska kunna råda.
Anser man sig ha ett sådant uppdrag så kan man inte riskera att det går om intet genom att den ”nationella” regeringen röstas bort vid ett val eller utsätts för närgången granskning och kritik i medierna. Då gör man som i Ungern, även om regeringen Orbán hittills inte löpt linan ut och formellt upphävt demokratin och pressfriheten.
Den som vet något om politisk idéhistoria känner genast igen sig. Det är fråga om samma logik som gjorde att de kommunistiska regimerna före 1989 bet sig fast med alla medel de kunde komma på. Det kommunistiska partiet var garanten för att historiens stora plan – från feodalism och kapitalism via socialism till det kommunistiska lyckoriket – skulle gå i fullbordan. Att släppa ifrån sig makten skulle vara liktydigt med att gå emot ”historien själv”.
Den polska journalisten Teresa Toranska fångade utomordentligt skickligt denna inställning och den mentalitet den skapade i intervjuboken Oni (på svenska De ansvariga, Brombergs 1986 – tre år innan kommunismen till sist bröt samman i Polen). Man kan slå upp boken nästan var som helst och hitta citat som exempelvis det följande (ur intervju med Jakub Berman, en nyckelperson under 1950-talet):
”Om vi inte hade haft rätt, eller om vår linje hade trollats fram ur ingenting, så hade man naturligtvis kunnat kalla det hela för vanvett. Men nu har vi rätt, och vår linje är ytterst rationell, och det perspektiv som jag redan upprepade gånger ritat upp för er är och har hela tiden varit det enda realistiska perspektivet. Det kan ingen göra något åt.” (sid 278)
Men man kan hitta exempel på betydligt närmare håll. Jörn Svensson, en av den svenska kommunismens mer självständiga tänkare, gav 1974 ut boken Du ska ta ledningen och makten (Arbetarkulturs förlag). Här fanns inga förslag om enpartisystem eller censur. I stället föreslog Svensson, på samma sätt som i Ungern i dag, manipulationer med författningen:
”I det socialistiska Sverige (ska det) vara olagligt att väcka frågan om inskränkning eller raserande av det beslutssystem socialismen byggt upp och om ersättande av detta med ett beslutssystem i kapitalistiska former … Något verkställande av sådana beslut ska inte lagligen kunna ske. Det ska tvärtom ankomma på den socialistiska statsmakten att med tillgängliga medel bekämpa sådana försök.” (sid 208-209)
Och på sid 204: ”Vad den socialistiska demokratin kräver av ett icke-socialistiskt parti är alltså, att det ska verka på författningens villkor.”
Byt ut ordet ”socialism” mot ”nationalism” och beskrivningen motsvarar den ”illiberala demokrati” som Viktor Orbán vill införa.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör