Socialdemokraternas första maj-demonstrationer har alltid haft en inbyggd självmotsägelse som följer av sammanlagt 70 års regeringsinnehav de senaste 87 åren. ”Upp till kamp” mot det egna partiet, liksom. Men aldrig har de ärrade och uppklädda partiveteranerna prövats på samma sätt som 2019. Orsaken är förstås Januariavtalet, som är en förutsättning för makten men som också innehåller en hel del av sådant som det brukar protesteras mot på plakaten.
Kallelsen från partikansliet tassar runt problemet. Det finns ju ett EU-val runt hörnet, 26 maj, och detta präglar budskapet: ”EU måste ställa tuffa krav på stora utsläppare av växthusgaser”, ”svenska löner ska gälla i Sverige” och ”matchen mot högerextremismen” är frågor man hoppas ska engagera. ”Under parollen trygghet, demokrati, sammanhållning samlas socialdemokrater över hela landet”, heter det.
Hoppas kan man ju alltid. Men sannolikheten för andra budskap måste vara stor när LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson ställer sig i talarstolen i Kalmar i eftermiddag. Särskilt gäller det punkt 20 i avtalet, om en reformerad och moderniserad arbetsrätt. ”Jag höll på att stå på arslet när jag hörde henne”, sade Matts Jutterström, ordförande i Pappers, om C-ledaren Annie Lööfs presskonferens i januari. Jutterström talar i dag i Hallstavik.
Under de tre månader som gått har det politiska djuret Thorwaldsson ändå åstadkommit något slags rättning i LO-ledet under parollen ”alternativet är värre”. ”Om man inte sitter i regering missar man möjligheten att påverka en väldig massa som är viktigt för oss”, som Elektrikernas Jonas Wallin uttrycker det.
Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt tackar för en sådan inställning hos det stora arbetarpartiet. V har redan gått förbi S i antal demonstranter på många håll, något som kan förstärkas ytterligare i dag. Ilskan och frustrationen från 1890 har ersatts av uppgivenhet hos S-gräsrötterna. Det är makten framför allt och avståndet mellan toppen och basen har blivit ointagligt. Den socialdemokratiska självmotsägelsen är därmed komplett.