Ledaren. Folket. Krisen. Det är de tre huvudingredienserna i populismens brygd. Oavsett om ledaren heter Marine Le Pen eller Evo Morales eller om krisen handlar om flyktingar eller ekonomiska åtstramningar är temat detsamma: den karismatiska ledaren som ställer sig på folkets sida mot etablissemanget. Populism kommer från det latinska ordet för folk (populus) och handlar alltså i grunden om agitatorer som anser sig företräda folkets röst (vox populi) mot makteliten.
År 2004 gav den nederländske statsvetaren Cas Mudde ut en uppmärksammad skrift med titeln The Populist Zeitgeist (den populistiska tidsandan). Hans iakttagelser om hur populismens retorik fått att större utrymme i den offentliga debatten verkar i högsta grad giltiga i dag, drygt tio år senare.
Både höger-och vänsterpopulistiska partier har gått fram strakt på senare år. I etablerade partier har politiker med populistiska budskap, som Donald Trump och Boris Johnson, blivit centrala figurer. Populismen verkar vara en global och ihållande trend.
Är då inte dessa populister välgörande för demokratin? Och är inte etablerade politiker för snara med att avfärda allt de ogillar som populism? För att besvara dessa frågor behöver vi först göra reda för vad vi menar med demokrati och vilka värden ett demokratiskt samhälle bör utmärkas av.
All offentlig makt utgår från folket. Regeringsformens portalparagraf illustrerar en central demokratisk tanke: att politiska beslut, direkt eller indirekt, ska reflektera de åsikter som uttrycks av de röstberättigade medborgarna. I den mån populisterna bidrar till att politisera frågor som de etablerade partierna inte driver, men som en stor del av medborgarna finner viktiga, kan därför populismen sägas stärka demokratin. Men om vi betraktar demokrati som något mer än ett sätt att kanalisera tillfälliga folkopinioner, då blir populismen snarare ett hot mot demokratin. Demokratisk legitimitet uppnås inte bara genom att fria till folkliga opinioner eller ens genom att få flest röster i ett val. Lika viktigt är att den demokratiska processen håller måttet. Och det kan den bara göra i ett öppet samhälle.
När Karl Popper i The Open Society And It’s Enemies gick till storms mot tänkare som Platon, Hegel och Marx var det ett angrepp på idéer om historisk lagbundenhet och kollektiv ödesgemenskap. Om historien har en given gång blir de politiska processerna inte så viktiga. Om ”folket” påstås ha en gemensam vilja blir mångfald lidande. Ett öppet samhälle förutsätter därför maktdelning, politisk jämlikhet, stegvisa reformer, pluralism och möjlighet till omprövning. Det är här som populismens problem blir uppenbara.
Populismen i dag måste förstås analogt med ett förändrat medielandskap. Dagens populister har helt andra möjligheter att bygga sina politiska plattformar jämfört med för bara ett par år sedan. Det går i dag att anpassa sina sociala medieflöden så att man slipper ta del av sådant som stör ens uppfattning om verkligheten. I ett sådant medielandskap kan populismen lättare få fäste. Det skapar ett offentligt samtal där möjligheten till saklig argumentation och öppenheten för nya idéer begränsas.
En politisk retorik som bygger på dikotomin folket - eliten underkänner mångfald inom ”folket” och omöjliggör dessutom en politisk kultur av kompromisser (politiska kompromisser förutsätter ju samarbete med det etablissemang som populisterna vänder sig emot).
I förlängningen hotar populisterna också själva fundamenten för det öppna samhället. I länder som Ungern och Venezuela har press-och yttrandefrihet, rättsväsendets oberoende och individuella fri- och rättigheter försvagats. Viktor Orbán och andra populister må ha folkets stöd, men i praktisk politik försvagar de demokratin. Om ledaren anser sig ha folket på sin sida kan det öppna samhällets institutioner snabbt monteras ned.
Därför är populisterna demokratins och det öppna samhällets fiender.