Flyktingmottagandet och sjukskrivningarna brukar komma i första rummet när man talar om statliga utgifter som hotar att skena och kan ge ohanterliga underskott i statsbudgeten. Men riskerna motverkas av medvetenhet, en livlig debatt och en ständig ström av politiska förslag. Underskotten kan komma ändå, men åtföljs då av omprioriteringar inför nästa år, åtstramningar med nya regler, statliga utredningar och eventuellt ny lagstiftning.

Assistansersättningen följer inte alls den logiken, trots att kostnaderna ökar med 1-2 miljarder i kronor varje år. I år begär Försäkringskassan fem miljarder extra, 2,3 miljarder till sjukförsäkringen som stiger extra brant just nu, och 1,7 miljarder till assistansersättningen. Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) är ”mycket oroad”, förstås, och lanserade för två veckor sedan ett åtgärdspaket för att få ned sjukpenningtalen. Åt assistansersättningen gör hon ingenting, inte hon heller.

Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) kom 1993. Målet var och är att insatserna ska underlätta det dagliga livet för personer med omfattande funktionsnedsättning. LSS delas upp i grundläggande behov, som hygien, måltider och av- och påklädning, och andra behov. Men den som har rätt till grundläggande behov har också rätt till ”andra personliga behov om behoven inte tillgodoses på annat sätt” (§ 9a i LSS).

Det är alltså upp till den enskilde funktionshindrade, eller till föräldrar/anhöriga, att bedöma såväl omfattningen av behoven som om man ska göra det själv eller begära hjälp av en personlig assistent. Det är en fin tanke, ingen känner väl den svårt funktionshindrades behov bättre än de anhöriga, men det håller på att leda till en ohållbar situation.

När LSS infördes för drygt 20 år sedan räknade regeringen med att lagen skulle omfatta 7 000 personer som behövde i genomsnitt 40 timmars personlig assistans i veckan. Det skulle innebära en kostnad på fyra miljarder kronor per år enligt 2014 års prisnivå. Men kostnaden för personlig assistans var i fjol 28 miljarder, i år blir den nära 30 miljarder kronor, och det är 16 000 personer som omfattas av stödet.

För att en socialförsäkring (det gäller för övrigt alla försäkringar) ska vara långsiktigt hållbar måste det ställas krav på likabehandling av alla försäkringstagare. Behovsprövningen måste vara okänslig för både vem som utför tjänsten och vem som tar emot den. Uppföljningen måste också vara noggrann med redovisning av antalet timmar, innehåll och kostnader. Ingenting av detta gäller för LSS.

Assistansersättningen betalas ut i förskott och redovisas i efterhand. Utformningen ”innehåller drivkrafter, både för assistansberättigade och för anordnarna, att öka antalet beviljade timmar”, skriver Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) i sin senaste rapport i förra veckan. Timmarna beviljas genom kontakter mellan familjen, assistansföretagen och kommunerna. Alla parter gynnas av att timmarna blir fler, även kommuner som då inte behöver utveckla andra stödformer, till exempel boendestöd. Kostnaden hamnar till slut hos Försäkringskassan och ökar år för år. Det handlar i år om ofattbara 100 miljoner assistanstimmar.

ISF gör dessa rapporter årligen och tonen blir mer och mer desperat. Man vet vad som skulle krävas för att stävja ökningen av assistanstimmar, tuffare krav från Försäkringskassan. ”Det går inte att undvika att den som ansöker om stöd måste kunna bevisa omfattningen av behovet”, skriver man. Anhöriga hävdar att stödbehovet i sig är integritetskänsliga uppgifter och ISF föreslår därför ett mer standardiserat språk.

Nu kommer man inte längre utan att regeringen sätter ned foten och ger nya instruktioner till Försäkringskassan. Ingen politiker vill genomföra reformer som drabbar svårt funktionshindrade. Men på det här viset kommer dessa ändå att drabbas i slutändan. Det är hög tid att ta ansvar för assistansersättningen, en budgetpost som kommit att påverka alla svenskar.