Rädsla som en kollektiv föreställning om hela samhällets utveckling är något annat. En undersökning av företaget Novus visar att just en sådan kollektiv rädsla har gripit omkring sig i Sverige. Det handlar om hur den politiska situationen upplevs. De ord som nämndes oftast av Novus svarspanel i februari 2016 var Kaos, Rörigt och Oro – en påtaglig förändring sedan december 2014. Alliansväljare och S-väljare svarar i stort sett likadant. I SD-väljarnas ordval finns också ordet Katastrof.
Paradoxen är nästan övertydlig. Sverige är ett land som har haft fred i över 200 år. Vi har en stabil demokrati, ett fungerande välfärdssystem, hederlig förvaltning, obetydlig korruption och en ekonomi som präglas av tillväxt och sjunkande arbetslöshet. Brottsligheten visar ingen tendens att öka. Hälsa och välstånd ligger på nivåer som är historiskt oöverträffade.Däremot har vi en svag rödgrön regering och en borgerlig opposition som ännu behöver tid för att kunna formera ett slagkraftigt alternativ. Det är ett politiskt problem, men betyder inte att landet har slutat fungera.
Det som har hänt är, enligt Novus, något helt annat. Den stora och oväntade ökningen av asylinvandringen har gett näring åt rykten och okontrollerade påståenden både om asylsökande i allmänhet och om samhällets förmåga att hantera tillströmningen. Problem som verkligen finns generaliseras till att beskriva ett övergripande sammanbrott. Perspektivet – en stunds eftertanke kring de förhållanden som driver människor på desperat flykt och vilka resurser och goda krafter som också mobiliseras i ett fritt samhälle – har försvunnit.
I stället har en retorik utvecklats på temat att vi står inför en omedelbar kollaps, eller att vi redan har passerat gränsen. Polisen har tappat kontrollen, vi hotas av invaderande jihadister som planerar att ta över landet. Uttrycket ”inbördeskrig” förekommer frekvent i de mest extrema gruppernas retorik. Normalt kan man rycka på axlarna åt sådant. Men när det normala samhällets representanter börjar uttrycka sig på ett sätt som tycks legitimera katastrofretoriken (”vi klarar inte mer”) börjar det bli farligt. Om landets ledning låter osäker så fortplantas det i hela samhället.
Politiker som uttrycker sig så skadar förtroendet för sig själva. Och de bidrar till att legitimera krav på drastiska symbolåtgärder – som id-kontroller av alla som passerar gränserna eller att stänga Öresundsbron – som hastas fram utan normal beredning, som om fysiska hinder för människors normala rörelser skulle kunna ”skydda oss” från dunkelt upplevda hot.
Där rädslan tar över drivs både förnuftet och moralen ut. Och då ökar risken att verkliga problem förvärras och att det som fungerar väl börjar haka upp sig. Det bör vi vara oroliga för.
Håkan Holmberg