Det skrivs knappast en text om utsatta områden med hög brottslighet utan att följande lösning nämns: Att det finns ett behov av att jobba förebyggande, att polisen måste finnas där ungdomarna finns och att man måste förbättra samarbetet mellan polis, skola och socialtjänst. Lösningen finns där, men att den inte blir verklighet beror inte så mycket på polisens organisation som på statusen för dessa jobb.
Den polis som jobbar med ungdomar gör det ofta under kortare perioder. De som blir kvar är eldsjälarna, som ser framstegen och som tycker att varje ung kille som hamnar på rätt spår är värd besväret. För besvärligt är det. Rekryteringen till kriminella gäng sker inte sällan utanför kontorstid. Besvikelserna är också många för varje framgång och det gäller verkligen att tänka långsiktigt. Tacksamheten kommer någon gång ibland, kanske från en förälder. Men aldrig i form av höjd lön och högre status som polis.
Bakom varje ny reform skymtar drömmen om forna tiders kvarterspoliser, konstaplar med allmänhetens förtroende, som är vänliga och förstående inför vardagsproblem men som samtidigt kan peka med hela handen om det skulle behövas. Centerpartiets variant som presenterades i går på DN Debatt är kommunpoliser. ”Bra lokalkännedom borgar för bättre uppklarning av brott”, hoppas debattörerna.
Men vare sig det handlar om kvarterspoliser, närpoliser eller kommunpoliser är nyckeln att förhindra att dessa blir till ett b-lag inom kåren. Att utreda grova brott har hög status inom polisen i dag, att förebygga dem låg status. När staden New York minskade sin grova brottslighet drastiskt på 1990-talet gjorde man det genom att beivra minsta lilla brott, genom att åtala och döma förstagångsförbrytarna. Det är rätt väg att gå, men det kräver betydligt mer resurser. Fler poliser som jobbar lokalt, som vet att de gör en avgörande insats och som också får betalt för det.
Det är svårt att tänka sig en lärare som glömdes bort för att hen var duktig med skolbarnen och lärde dem läsa och skriva, och att man i stället lyfte fram duktiga administratörer inom lärarkåren. Men detta sker alltså regelmässigt inom polisen.
Liberalerna föreslog i helgen 5 000 fler poliser, och fler i yttre tjänst. Justitieminister Morgan Johansson (S) skriver (Aftonbladet Debatt 21/3) både om fler poliser och om ett nytt nationellt brottsförebyggande program.
Alla känner till problemen och numera vill också politikerna betala för en ökad polisnärvaro. Då återstår ”bara” att vända upp och ned på polisens traditionella värdeskala. Det är ett långsiktigt arbete, men också ett som ger snabb utdelning. I de kriminella gängens värld skiljer inte många år mellan snatteriet och det grova våldsbrottet. Uppdraget till rikspolischefen är tydligt, och finansieringen klar. Det är bara att verkställa.