Åren före murens fall och sovjetimperiets upplösning försökte han, som medarbetare vid Sovjetunionens Sverigeambassad, knyta kontakter i den svenska riksdagen. När det också började handla om presenter i form av vodkaflaskor lär han inte ha kommit mycket längre. Men ambassadtjänstemannen Tatarintsev gjorde naturligtvis bara sitt jobb.
Det gjorde han också när han den 9 april besvarade ett öppet brev från just Pär Nuder i Dagens industri.
Nuder frågade lika skarpt som artigt om Ryssland över huvud taget kan erkänna fel i relationerna till andra stater. Visst kan stater göra fel, svarar ambassadören och nämner att Ryssland inte lade veto mot Natos operation gentemot Libyen och att Michail Gorbatjov inte krävde ett avtal som skulle förhindra Natos gränser att flyttas en tum efter Tysklands återförening. Några fel vad gäller exempelvis Ukraina eller Georgien antyder han inte.
DN:s Michael Winiarski påminde i fredags om ett uttalande av Vladimir Putin för en tysk tv-kanal strax efter Georgieninvasionen 2008. På frågan om Krim och Ukraina kan bli nästa mål för rysk aggression svarar Putin först att ”Krim inte är ett omstritt territorium”, därefter att det ”inte råder någon etnisk konflikt på Krim” och till sist att Ryssland ”för länge sedan erkänt det nuvarande Ukrainas gränser”.
I allt detta hade Putin rätt. Men Tatarintsevs uppdrag i dag är att föra vidare den desinformation som är en central del av den nya form av krigföring som Ryssland bedriver. Följaktligen påstår han att det skett en ”väpnad statskupp i Kiev”, utförd av ”nynazistiska ligister med direkt stöd av USA och med Europas tysta samtycke”. Och tidigare i artikeln heter det att Natos utvidgning gör att Rysslands förhoppningar om jämbördig samverkan med USA och Europa inte kan förverkligas (att Ryssland skulle kunna vara en del av Europa är tydligen uteslutet).
Tidningssidorna i Dagens industri skulle rodna om de inte redan vore rosafärgade. Mest obehagligt är nog löftet att Sverige kan räkna med goda grannskapsrelationer ”för all framtid”. Sådant kan bara uppfattas som ett illa förtäckt hot mot alla andra grannländer till Ryssland, de som ambassadören inte nämner.
Aggressionen mot Ukraina ursäktas med hänvisning till Natos expansion. Men det tog många år efter murens fall innan de före detta lydstaterna i östra Europa släpptes in i Nato, i en process som Ryssland då var fullt införstådd med. Initiativet kom från dessa länder själva – som självständiga stater har de samma rätt som alla andra att välja de säkerhetspolitiska lösningar som de tror är bäst.
Det är här som den stora avgrunden i ambassadör Tatarintsevs artikel öppnar sig: hans arbetsgivare i Moskva anser att Lettland, Polen, Ukraina eller andra länder inte har rätt att fatta sina egna beslut. Precis som det var före 1989.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör