Det är kaos, fullt med sängar i korridoren och patienter får vänta hela natten. Beskrivningen av trettonhelgen på Södersjukhuset (SÖS) i Stockholm känns igen från sommaren 2019 på Akademiska i Uppsala, ”en krigszon varje kväll” enligt facket (SVT 25/7). ”Ett gott råd, bli inte sjuk nu”, skrev SÖS-läkaren Uffe Hylin på Facebook förra helgen, och fick 25 000 delningar och 5 000 kommentarer.

Alla har sin erfarenhet av akutsjukvård och kan grovt sett delas in i två grupper: De svårt sjuka/skadade som ofta beskriver ett ”fantastiskt mottagande och en fantastisk vård” – samt de inte så svårt sjuka som inte sällan är topp tunnor rasande. Jag har själv suttit med familjemedlemmar i fem eller sex timmar utan att ens få komma till röntgen, och gjort misslyckade försök att undertrycka ilskan där vid luckan. Nu får det för f-n…

 

Det är alltså som det evigt (och ibland med rätta) kritiserade landstingsrådet Irene Svenonius (M) i Stockholm säger, att svårare sjuka måste gå före (Expressen 13/1). Vi hade fått smärtstillande av en sköterska och en av oss sov lugnt där i väntrummet. Över hälften av landets akutpatienter får till och med en läkarbedömning inom en timme, enligt Socialstyrelsens statistik. Patienten var trygg. Att jag var mäkta irriterad över att tillbringa natten vankande fram och tillbaka på ett sjukhus, det är en annan sak.

Det är också så att det per definition kan bli kaos på akutmottagningar. Liksom att det i lokalerna kan vara helt tyst och öde vid andra tillfällen. Oförutsägbarheten är det gör verksamheten omöjlig att planera, men också vad som lockar folk att jobba där. Adrenalinet, gränsen mellan liv och död. Det är ingen tillfällighet att det gjorts så många tv-serier om akuten, och knappast någon om arbetsterapin.

 

Med detta sagt, vårdkrisen är ett faktum, framför allt på grund av personalbrist. Antalet besök på akuten i Uppsala har legat konstant på 60 000 de senaste tre åren, i Stockholm har besöken till och med minskat från 450 000 till 400 000 (vilket enligt Socialstyrelsen beror på en satsning på närakuter). Men akuten drabbas indirekt av att patienterna blir kvar när vårdplatser försvinner på det övriga sjukhuset.

Vårdkrisen måste lösas, en monumental uppgift för region- och riksdagspolitiker. Den underlättas knappast av berättelserna om att vården helt havererat, om uppsägningar, hot om uppsägningar och att absolut ingen borde vilja jobba i detta inferno. En nyansering är på sin plats.  Vården har stora problem, med den som blir sjuk i Sverige har fortfarande snabb tillgång till sjukvård i toppklass.